Jag har aldrig varit likgiltig inför andra människor. För några år sedan flyttade jag från en liten by i norra Värmland till Stockholm. Jag förundras fortfarande över hur människor bara kan gå förbi någon som behöver hjälp, eller hur någon kan slänga ut en ensam mamma och hennes barn från en lägenhet för att de inte har råd att betala hyran den månaden. Självklart finns det undantag. Det här hände sommaren 2007. Jag var på väg hem från jobbet. På vägen hem stannade jag till på ICA Maxi. Vid entrén satt en kvinna tillsammans med ett barn, och de fångade genast min uppmärksamhet. Mamman såg utmattad och irriterad ut.
“Vad vill du?” fräste hon åt pojken.
“Jag är hungrig, mamma,” svarade han tyst.
Andra föräldrar passerade med sina barn, bärandes på fulla matkassar. Det syntes på pojkens kläder och blick att han verkligen var hungrig. Plötsligt tappade mamman fattningen och puttade undan pojken. Hon skrek åt honom att han hade förstört hennes liv. Efter de orden sprang hon iväg, och lämnade pojken ensam kvar. Jag blev grundligt chockad över hennes handling. Pojken förstod snart att hans mamma försvunnit, satte sig ner och började gråta. Det var inte ett högljutt gråtande, utan mer ett tyst, förtvivlat gråt från ett barn som blivit övergivet.
Jag fick så ont i hjärtat av att se pojken, men hoppades ändå att mamman snart skulle komma tillbaka. Tiden gick. En halvtimme passerade, men ingen kom för att hämta pojken och mamman syntes inte till. Jag klarade inte av att bara stå och titta på längre, så jag tog mod till mig och gick fram till honom för att försöka trösta honom. Det kändes märkligt att närma sig någon annans barn så där, eftersom folk kunde misstänka något ont. Men sanningen var att ingen brydde sig det minsta. Till en början var pojken osäker, men när jag tillkallade butikens säkerhetsvakt för att hjälpa till att hitta hans mamma, började han prata med mig. Han berättade att han hette Love och var fem år gammal. Medan de försökte reda ut situationen gick jag in på ICA och köpte lite mat åt honom. Först ville han tacka nej, men så snart han började äta gjorde han det med en sådan aptit att allt blev tydligt.
Senare fick jag veta att han inte ätit på hela dagen. Hans mamma hade sprungit iväg och var borta. Jag hade inget annat val än att lämna över pojken till socialtjänsten så att de kunde försöka hitta hans föräldrar. Men jag hade en känsla av att min historia med Love inte var över där. Lyckligtvis hade jag vänner på socialen, så jag kunde följa pojkens resa. Det visade sig senare att kvinnan varit ensamstående och pappan hade lämnat dem innan sonen föddes. Hon hade arbetat tidigare men uttryckt gång på gång att graviditeten förstört hennes liv. Hon brukade dessutom ofta säga så direkt till sin son. Till slut hittades mamman av myndigheterna, men hennes önskan var och förblev densamma att bli av med barnet. “Det gör inget, säger hon. De får ta honom till barnhem istället.
Love grät och bad sin mamma att få komma hem igen, men hon skrev till slut under papperen för att avsäga sig föräldraskapet. Det tog honom hårt.
Två år senare fick jag möjligheten att adoptera Love. Det blev en lång och byråkratisk process, så han fick bo på barnhem under en period. Jag besökte honom regelbundet och hade alltid med mig en liten present. Många av mina vänner frågade vad jag skulle med någon annans barn till.
Tiden gick. Jag hann knappt märka hur min son växte upp. Idag, när jag ser tillbaka, finns det inget i världen jag ångrar mindre än att jag valde att adoptera honom. Den här erfarenheten lärde mig att vi alla har ett ansvar gentemot varandra ibland krävs bara ett litet steg för att förändra någons liv för alltid.
