Diana födde en son när hon var ung och tog det svåra beslutet att lämna bort honom. Men många år senare, när hon blev sjuk, mindes hon att hon en gång haft en son.

Du, låt mig berätta något rätt otroligt om en tjej jag känner som heter Majken. Hon växte upp långt ute på landet i Västmanland, i en liten by där alla känner alla och inte mycket egentligen händer. Majkens mamma, Siv, hade rätt låga förväntningar på henne och brukade jämt säga med en suck: Efter skolan får du nog bli mejerist eller kanske jobba i kassan på ICA. Finns inte så mycket annat för dig här ute.

Men vet du, Majken var inte den som följde den där utstakade vägen riktigt. Direkt efter nian blev hon gravid med en kille från byn, Olle, som var ett år äldre. När det kom fram satte sig båda familjerna vid köksbordet och diskuterade vad de skulle göra. Till slut bestämde de att bebisen skulle bo hos Olles farmor, för Majken kände att hon absolut inte var redo att bli mamma och hennes egen mamma hade det för tajt ekonomiskt för att kunna hjälpa till.

När barnet var fött blev allt annorlunda för Majken. Hon lämnade byn bakom sig och flyttade till Uppsala för att plugga på konstskola, för hon hade faktiskt en fallenhet för måleri och ville något mer än livet hemma. Att bo i stan passade Majken så mycket bättre plötsligt kunde hon dansa på klubbar om helgen, gå på bio och shoppa second hand, utan att behöva gräva i morotsland, bära vatten från brunnen eller elda i vedspisen.

Och du, hon blev kvar i Uppsala. Konsten började också inbringa lite stålar faktiskt så hon hade råd att stanna kvar.

Under sista året på konstskolan blev hon gravid igen, den här gången med en annan kille, Daniel. Hon övervägde ett tag att göra abort men bestämde sig för att behålla barnet. Daniel fixade så att de fick ett litet rum hos hans föräldrar, men det var svintufft att kombinera studierna med ett spädbarn. Så till slut skickade hon pojken hem till Siv i byn, tills vidare.

Några år senare gick Majkens mamma hastigt bort och Majken hade inget val hon fick ta hem sonen till Uppsala.

Men du vet, livet är inte spikrakt. Majkens hälsa blev sämre efter ett tag, och då började hon tänka mycket på sin första son, han som nu blivit vuxen och bodde i Västerås av alla ställen, med fast jobb och ordning på torpet. Hon ringde ofta och bad om Swish för mediciner och mat, och viftade med dåligt samvete över att hon lämnat bort honom när han var liten. Till slut stod han inte ut med pressen längre utan bjöd Majken att flytta till Västerås så han kunde hjälpa henne på riktigt.

Majken var redo att åka, men då dök Daniel upp igen och insisterade på att deras son skulle stanna med honom, han tog på sig att vara pappa på riktigt och sa att han skulle ta hand om allt. Majken var rätt skeptisk först, men kände ändå att det kanske var bäst för pojken motvilligt gick hon med på det till slut.

Så där med Majken Hon visste vad hon ville trots att det såg hopplöst ut ibland, och livet tog henne på riktigt oväntade vägar. Visst är det otroligt ändå, hur livet kan svänga?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Diana födde en son när hon var ung och tog det svåra beslutet att lämna bort honom. Men många år senare, när hon blev sjuk, mindes hon att hon en gång haft en son.
Jag är 41 år gammal och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något som jag aldrig tidigare vågat säga högt: jag tror inte att