4 februari
Jag heter Erik Andersson, 40 år gammal och ogift. För några år sedan var jag mannen alla kvinnor pratade om och gärna ville ha. Lång, stilig och förmögen sådana män växer inte på träd. Men nu är väl pengarna det enda som är kvar. Håret har blivit tunnare för varje år, och magen växer stadigt. Det har jag varit smärtsamt medveten om, så det är först nu som tankarna på äktenskap har blivit allvar. Fast ärligt talat har jag tvivlat på om jag någonsin skulle hitta någon, för jag vet att mitt sätt inte är det lättaste: hård, rak och ganska burdus.
Alla i min bekantskapskrets känner till det där, och kvinnorna ser nästan till att varna andra om de skulle börja fatta tycke för mig. Så oddsen är vemodigt låga. Jag pratade med mina vänner om oron. Ett par goda råd senare och några månader därefter stod jag som nygift man.
Dagen efter vårt bröllop bestämde jag mig för att lägga alla korten på bordet och vara tydlig gentemot min fru:
Du kommer att bo i min lägenhet, och det borde vara en stor ära för dig. Här ska det alltid vara ordning och reda. Förstår du?
Helga, som hon heter, såg uppriktigt förvånad ut men log vänligt. Jag förklarar bara en gång, tillade jag med ett stelt leende. Du måste fatta att du när som helst kan förlora denna lycka. Jag är mycket strikt. Och du får räkna med det handdukarna ska alltid vara torra och hänga på sin plats. Det viktigaste är att det är rent och snyggt. Har du förstått? Hon nickade artigt och lyssnade vidare.
När vi gick till köket satte jag igång att dra hela listan med regler. Javisst, älskling, svarade Helga och log ännu en gång, och vilken tid är du hemma idag? Varför vill du veta det? Så att jag kan planera middagen. Du kommer ändå inte veta på förhand när jag kommer, men maten ska stå på bordet när jag kliver in. Och gud hjälpe dig om jag inte tycker om det som serveras. Då åker maten i soporna och du blir utan något gott.
Jag förstår, älskling. Det ska nog gå bra, log Helga igen. Det där leendet satt kvar på näthinnan hela dagen. På kvällen bestämde jag mig för att sätta henne på prov. Istället för att åka hem gick jag till en restaurang i Stockholm och åt en utmärkt middag. Jag ville testa henne gå hem och, utan att smaka på det hon lagat, säga att maten var oätlig och vägra äta. Så där höll jag på hela veckan.
När jag öppnade dörren var det tyst i lägenheten. Hallå? Jag är hemma! ropade jag. Jaha, är det du? svarade Helga, likgiltigt från soffan. Jag låg och vilade, hade på tv:n bara. Är middagen klar? Middagen? Ja, absolut. Vi kan gå och titta.
Jag stod beredd med mitt manus när Helga ropade: Sätt dig vid bordet. Hon satte fram en tallrik med kall, osaltad havregrynsgröt, och sa: Varsågod! Det här är kvällens rätt. Om du inte äter upp får du skylla dig själv. Då går jag, och vi ses aldrig igen. Sedan log hon och la till: Okej, skojade bara. Du lär se mig fast kanske inte ensam. Förresten, jag vet att du varit och ätit på restaurang. Tänker mig att den här gröten blir ganska jobbig om man redan är mätt.
Jag chockades. Vill du veta varför jag är så tuff mot dig? frågade hon. Kom ihåg du får själv känna hur det är om du någonsin struntar i att svara på mina frågor. Och nu äter du den här gröten. Ju fortare du börjar, desto fortare blir du klar!
Alla hade varnat Helga om mina egenskaper, men hon stannade ändå med mig.
Män föds inte som gulliga och omtänksamma. De formas av att leva tillsammans med någon som inte tolererar trams, sa hon. Jag tror hon hade rätt. Gröten var uppäten på några minuter. Och i det ögonblicket insåg jag: Jag har hittat den jag alltid sökt. Jag har drömt om just Helga och hon lärde mig att ibland måste man ändra sig själv för att vinna någon annans hjärta.
