Jag och min före detta fru hade det egentligen bara bra tillsammans i början av vårt förhållande. Under den där första tiden med chokladaskar och rosor trodde vi att vi var vansinnigt kära, men när vi fick veta att vi väntade barn och våra föräldrar började pressa oss att gifta oss, började saker och ting gå snett. Inte så mycket att vi skilde oss redan efter ett år och vårt första barn, en son, men tillräckligt för att bråka ett par gånger i veckan om i stort sett ingenting.
Som tur var jobbade jag mycket, medan min fru var hemma med barnet, så vi fick en paus från varandra. Så länge våra vägar inte korsades för ofta och jag skämde bort pojken när jag var ledig, var det uthärdligt. Det är nog därför vi bestämde oss för att skaffa ett andra barn när sonen fyllde fyra.
Att få ett andra barn drog oss lite närmare igen, vi började tro att vår familj ändå fungerade okej. Vi hade fullt upp att tänka på barnens omsorg och allt möjligt runt dem.
Efter andra barnet kom ett tredje. Jag tog på mig ännu mer jobb och min fru gick med på det. Vi var inte vana vid att spara pengar och för att vara säker på att barnen aldrig skulle känna sig utanför, jobbade jag så mycket jag kunde. Jag försökte också skämma bort min fru, men tydligen var det inte tillräckligt, för när vårt äldsta barn var elva och det yngsta fyra gjorde hon i ordning skilsmässopapprena och berättade att hon hade träffat en annan man.
Det var inte direkt en chock för mig. Jag var inte förvånad över att hon hittat någon ny, hon hade ju mer tid mellan fritids och förskolan. Jag var den som alltid jobbade och tänkte bara på familjen. Det som ändå förvånade mig var hur gärna hon ville lämna barnen hos mig.
Hon var ju mamma, hade alltid tagit hand om dem, och nu plötsligt var hon trött och började hota. Hon sa att om hon måste “dra med sig barnen in i ett nytt äktenskap”, så skulle hon hellre lämna dem på ett barnhem eller något sådant. Hon och hennes nya kille hade planer på att få barn tillsammans, och hon ville inte ha kvar “de där gamla”…
