I tio år tog jag hand om min makes farfar. Vi bodde i en sliten hyreslägenhet i förorten tillsammans med våra barn. Min mans syster, Saga, bodde då i farfars lägenhet i centrala Stockholm. Ingen brydde sig egentligen om honom inte min svärmor, inte ens barnbarnen. Mitt eget liv hade inte blivit som jag hoppats; jag tog aldrig examen från universitetet eftersom jag blev gravid tidigt, och någon karriär har jag aldrig haft.
Varje dag såg likadan ut som den förra: jag jonglerade mellan att ta hand om farfar och uppfostra mina barn.
Min man klarade inte av den ständiga pressen hemma. Han började festa mer och mer. Andra kvinnor var aldrig intresserade av honom en man med barn och utan eget boende så till slut kom han alltid tillbaka till mig. Och jag förlät honom, trots att kärleken var borta. Jag gjorde det för pengarna till barnen, och för farfars skull. Saga kom bara förbi någon gång ibland, mest för att be farfar om hans pension, eller för att beklaga sig över sin ekonomi. Men ärligt, de hade det inte dåligt de slapp betala hyra och de kunde åka utomlands på semester flera gånger om året.
För fem år sedan skrev farfar ett testamente där han lämnade lägenheten till mig:
Du har blivit mig kärare än hela den här familjen tillsammans. Mitt barnbarn din man är svag, han skulle bara ge bort lägenheten till sin mamma eller syster. Låt nu mina barnbarnsbarn, alltså dina barn, bo här istället. Det blir en sorts belöning för allt du gjort. Så att du aldrig behöver förbanna mig för att du offrade ditt liv för min skull.
Ingen i familjen visste om detta. När farfars hälsa började svikta, dröjde det inte länge förrän både dottern och barnbarnet började dyka upp allt oftare. De fattade vartåt det barkade och låtsades visa omsorg. Men farfar var inte dum, han fattade varför de plötsligt brydde sig.
När den gamle mannen dog, skulle arvet delas ganska omgående. Min svärmor och Saga lyckades övertala min man att avsäga sig lägenheten, eftersom Saga ändå bodde där. Han gick med på det, men inget visste ju om testamentet än.
Redan nästa dag började min man packa sina saker. Han sa rakt ut att han hade träffat någon annan och bara bott kvar för att finnas hos farfar. Han gick, och jag kände en ofattbar lättnad. När min släkt fick reda på testamentet bröt helvetet lös det blev rena kriget, med hot och elaka ord.
Du ska aldrig få lägenheten! Vi vet inte hur du tog hand om farfar, eller hur du lyckades lura till dig testamentet, men vi kommer kämpa i domstol. Du är en bedragare och vi bevisar det. Låt din son vara, han har äntligen hittat en ny vacker flickvän.
Vet ni vad jag har insett? svarade jag. Att jag nu har råd att låta er försvinna ur mitt liv för alltid. Så: försvinn härifrån, en gång för alla!
Det de sade, gjorde mig faktiskt inte det minsta illa. Jag var säker på att livet skulle bli normalt igen; jag har fått jobb, barnen och jag har vårt eget hem, och viktigast av allt jag har inget mer med den här familjen att göra.
Vad skulle du ha gjort om du varit i den här kvinnans situation?
