Många unga svärdöttrar lider i tysthet av sina svärföräldrar och kan inte klaga till någon.
Vår första bröllopsdag närmar sig i snöyran, och relationen till min svärmor är som en spegling i en isvak oklar, kall, men djup. Vi förstår varandra inte riktigt, men allt är långt ifrån perfekt, det är säkert.
Jag hade bett min man, Erik, att introducera mig för hans mor innan vi gifte oss. Han träffade ju redan min mamma, Kerstin. Men han sköt upp det gång på gång: det fanns aldrig tid, eller så hade hans mamma fullt upp med att baka bullar inför någon kyrkbasar, eller så skulle min mamma jobba natt. Alla sa: det hinner ni lära känna varandra. Till slut möttes vi på själva bröllopsdagen i rådhuset i Göteborg. Mötet var dimmigt, som en svensk vintermorgon: när jag log och sa God morgon!, svarade hon med hopknipta läppar God morgon.
Tidigare hade Erik sagt att hans mamma, Siv, var fantastisk och förstående. Men när jag oroade mig och yttrade att jag var rädd att hon skulle lägga sig i vårt liv, skrattade han det bort. Han försäkrade: Siv har alltid sagt att jag ska välja min egen fru och starta familj utan predikningar eller kritik. Men några dagar efter vigseln satt Erik vid köksbordet hemkommen från sitt jobb på Volvofabriken. Han drack kaffe, stirrade ut genom fönstret där regnet smälte snön och såg bekymrad ut. Jag frågade vad som tyngde honom. Svaret var lika oväntat som ett hagelskur i juni.
Jag tror att mamma kanske inte gillar dig.
Det var tydligen så att Siv ogillade att jag inte tvättade äggen med bikarbonat före användning. Att jag ibland lämnade porslin i diskhon för att det var bekvämt. Att disktrasan låg direkt på diskbänken och inte på ett särskilt fat. Att jag kokade buljongen i en gång, inte bytte vatten mitt i, och mycket annat. Det kändes som tidszoner gled isär jag blev chockad!
Jag frågade Erik:
Men varför skulle det göra något? Vi har ju vårt eget hem. Hon bor ju inte hos oss.
Men jag är ju hennes son! Jag är uppvuxen på det sättet. Så du borde göra som hon gör!
Jag protesterade och sa att vårt kök inte var som hemma hos honom. Jag ville leva som jag önskade i mitt eget hushåll.
Men Erik svarade att nu skulle vi leva efter en ny ordning hennes. Och jag borde vänja mig.
Efter det svävade vi ändå på rosa moln i fyra månader. När vi träffade Siv log hon stelt och frågade artigt om arbetet, hushållet, om Erik hjälpte till. När vi skaffade en hund, Freja, dröjde det inte länge förrän hela Majorna visste att jag inte kokade ben och fläsk till hunden. Att jag var naiv som gav hunden rå mat. Att den stackars svärmodern inte kunde hantera en så slarvig svärdotter. Plötsligt kändes min tillvaro meningslös!
Jag visste inte ens att jag var så oduglig. Jag fick höra av min promenadkompis Eva i Slottsskogen, som också hade hund, vad man sa om mig. Det var besynnerligt att höra sådant från någon annan. Jag bad Erik prata med sin mamma, men han skrattade bara och tipsade mig att glömma det. Nu är även Siv stött på mig. Jag är alltid artig, men det enda jag får tillbaka är ett kyligt hej.
Erik tycker att jag inte respekterar hans mor. För jag accepterar inte deras ordning i hushållet eller försöker bli vän med Siv. Tydligen saknar hon mest av allt… Freja, vår hund. Och hans föräldrar kommer ofta förbi på fika utan att fråga först.
Men det värsta väntar, för snart måste vi bo ett tag i deras lägenhet vid Avenyn. Jag kan inte ens föreställa mig hur det ska bli. Bara tanken på om vi får barn Siv kommer säkert berätta för hela trapphuset hur jag tvättar och matar dem. Jag tror jag får fly hem till mamma och pappa i Majorna igen. Jag tvivlar på att min svärmor någonsin kommer låta mig leva i lugn och ro med dem.
