När det hålls ett bröllop i en familj är det alltid starka känslor för alla. Giftermål fyller alla med förväntan och glädje.
Av någon anledning ser folk ofta saker endast från en sida, fast allt, precis som ett mynt, har två.
Nej, jag menar inte att äktenskap är någonting hemskt. Men många kvinnor tror fortfarande att lycka bara kan hittas genom att gifta sig och bilda familj. Många unga flickor förstår inte vad äktenskap egentligen innebär.
Deras största dröm är att gifta sig då tror de att allt löser sig.
Jag vill berätta om min egen erfarenhet. Jag brukade tänka att om jag bara gifter mig med mannen jag älskar och får ett barn med honom, så skulle jag vara världens lyckligaste människa.
Men, tyvärr, förde äktenskapet en hel del nya problem med sig i mitt liv. Vi hade knappt börjat spara till en bostad när jag fick veta att vi väntade barn. Idag är det dyrt att bli förälder i Sverige, allting från barnvagnar till barnkläder, blöjor och dagisavgifter belastar ekonomin.
Vi blev förstås glada över graviditeten. Min man drev eget företag, jag var föräldraledig och kände en konstant oro över ekonomin. Att spara till en lägenhet var bara att glömma. Föräldraskapet var också tungt för mig. Min son var rastlös, ofta sjuk, jag sov knappt och nerverna låg utanpå. Ibland tänkte jag bara fly alltihop. Allt passar inte för alla, vissa klarar inte av att vara familjens sammanhållande kraft.
Jag hade önskat att jag förstått detta tidigare. När min son fyllde två år gick min man i konkurs med sitt företag. Han sjönk ner i en mörk svacka. Där finns det lätt plats för både en och två snapsar. Jag stod inte ut längre och fick ta tag i vardagen själv. Jag satte sonen på förskola och började jobba dubbla heltidsjobb. Jag slet för att hålla oss flytande medan min man låg och sov ruset av sig. Det var så tungt att jag ibland ville skrika rakt ut. Jag hade klarat allt om jag varit ensam pengar, trötthet, allt.
En dag bad jag min svärmor, Birgitta, att prata med sin son och försöka få honom på fötter igen. Jag öppnade upp för henne och sa hur tufft jag hade det, att jag höll på att gå sönder.
Jag hoppades på stöd, tröstande ord. Men Birgitta sa bara: “Du är inte den enda som har det jobbigt. Men du är kvinna, du får stå ut, för en kvinna ska inte visa sig svag.”
“En kvinna ska vara limmet som håller familjen ihop, så håll tyst när du vill skrika och blunda om du vill gråta. Acceptera den lott du fått och gå vidare. Inga klagomål!”
Hennes ord gjorde så ont, som en kniv rakt i hjärtat.
Birgitta är ju själv kvinna, och jag vet att också hon har det kämpigt. Hennes make är lat, men istället för att stötta varandra sa hon åt mig att blunda för problemen och bara bita ihop. Men hur länge kan man stå ut? Man har bara ett liv, och det vill man leva så lugnt och lyckligt det går. Hinder kommer, men inte på det här sättet. Det borde inte vara så här för någon kvinna livet ska få vara glädjefyllt och fullt av kärlek.
