Min son låste dörren när jag kom för att hälsa på honom och låtsades att han inte var hemma.
Jag visste att han var där inne.
Jag såg ljuset genom springan.
Jag hörde också TV:n.
Men när jag ringde på blev det den där tystnaden som bara uppstår när någon medvetet inte vill öppna.
Jag stod kvar vid dörren och väntade.
Ringde en andra gång.
Sedan en tredje.
Till slut lutade jag mig mot väggen i trapphuset och viskade:
Olof jag vet att du är inne.
Inget svar.
Bara TV:n som fortsatte prata.
I det ögonblicket insåg jag att man kan känna sig mer ensam framför en stängd dörr än när man är helt själv.
Jag är hans mamma.
Jag har uppfostrat honom ensam.
Hans pappa stack när Olof var sex.
Jag minns hur jag följde honom till skolan varje morgon. Hur jag satt vaken om nätterna när han hade feber.
Jag minns även hur han som liten var rädd för mörkret och kom krypande till min säng.
Mamma, lämna mig inte ensam.
Och nu stod jag ensam framför hans dörr.
Efter några minuter öppnades hissen.
Grannen från tredje våningen klev ut.
Hon tittade på mig.
Väntar du på någon?
Jag log ursäktande.
På min son.
Hon sneglade mot dörren.
Men han kom just hem.
Mitt hjärta drog ihop sig.
Jag vet.
Jag tog trapporna ner. Ville inte vänta på hissen och riskera att börja gråta inför andra.
När jag kom ut på gatan vibrerade mobilen.
Ett sms.
Från Olof.
Mamma, förlåt. Det var bara inte rätt tillfälle.
Rätt tillfälle.
De orden kändes så avlägsna.
Jag sov inte alls den natten.
Nästa dag bestämde jag mig för att inte skriva till honom.
Vill någon inte öppna sin dörr för dig, så kan du inte tvinga dem.
Tre dagar gick.
Sedan ringde telefonen.
Det var Olof.
Hans röst lät annorlunda.
Mamma kan vi träffas?
Varför?
Han tvekade en stund.
För att det hände något igår.
Vadå?
Grannens son frågade mig något.
Han suckade.
Han frågade varför hans farmor alltid kommer på besök, men min mamma aldrig gör det.
Mitt hjärta värkte.
Och vad sa du?
Ingenting jag visste inte vad jag skulle säga.
Sedan viskade han:
Jag insåg att om jag fortsätter så här, kommer min egen son en dag också tro att det är normalt att stänga dörren framför sin mamma.
Det blev tyst.
Mamma kommer du igen?
Jag tittade länge på telefonen.
Sedan sa jag tyst:
Den här gången öppnar du, va?
På andra sidan hördes ett enkelt svar.
Ja.
Och ibland är just det det svåraste för en människa.
Att öppna dörren.
Hur hade ni gjort om ni var jag?
