I klassrummet dök det plötsligt upp en ny flicka, Linnea Persson. När hon klev in höjde pojkarna genast sina röster och började retas, men insåg snart att hon inte var ett lätt byte. Linneas hemliga vapen var hennes orubbliga självförtroende, som bar henne igenom varje situation.
I samma klass satt också Elvira Lindqvist, en svensk flicka som alltid blev hånad och kallad öknamn av pojkarna, mest på grund av sin vikt. Ibland svarade hon med tystnad eller tårar, men hon försökte aldrig slå tillbaka eller säga ifrån. Pojkarnas skratt blev bara högre, och de kallade henne saker som Nu springer kon!. Det höll på så, dag efter dag, ända tills Linnea kom.
Linnea var lång, nästan dubbelt så lång som Elvira. Så fort hon blivit en del av klassen riktades också pojkarnas ironier mot henne. Men, till skillnad från Elvira, hade Linnea tidigare gått på en annan skola där hon blivit uppskattad, och barnen hemma i området hade lekt med henne och bjudit in henne till sina gemenskaper.
Allt vände vid lunchen i skolmatsalen. En pojke slängde en fralla mot Linnea och hånade hennes kropp. Hon blev lite förvånad men borstade lugnt bort brödsmulorna från sina jeans och låtsades som ingenting. Senare, ute i korridoren, kastade en annan pojke ur sig en elak kommentar om hennes utseende. Men den här gången tog Linnea ton, ifrågasatte deras eviga intresse för hennes former. Är era liv verkligen så tråkiga att ni inte har annat att prata om än min kropp? Varsågod, titta på om ni måste men ni kanske borde hitta något roligare att diskutera! Hennes kaxiga svar köpte henne en stunds respekt.
På idrottslektionen skulle eleverna hoppa över ett bockbord, och när Linnea gjorde sitt hopp gav bockbordet vika för hennes tyngd. Trots pojkarnas hån behöll hon sin värdighet och rullade skickligt av, landade mjukt på golvet och log självsäkert. Även när skrattet ekade fortsatte hon att stå på sig och föreslog att de fick lyfta henne om de ändå skulle hålla på och pojkarna antog utmaningen, fnittrade och lyfte så glatt.
Under jullovet tog Linnea saken i egna händer. Hon började träna, blev disciplinerad, färgade håret och blommade ut till en ännu snyggare version av sig själv.
När hon kom tillbaka till skolan blev pojkarna helt förbluffade över förvandlingen. Plötsligt ville alla vara nära henne och bli hennes vän. Men Linnea mötte sin gamle plågoande med ett brett leende, skojade lekfullt och frågade om han behövde hjälp att komma på nya elaka kommentarer.
Genom hela upplevelsen höll Linnea fast vid sin självsäkerhet. Hon lät aldrig glåporden slå henne, istället valde hon att stå rakryggad och ignorera deras nyfikna blickar. Hennes mod blev en inspiration och lärde hela klassen det viktiga värdet i att våga tro på sig själv.
