AX STRÅN.
Ungefär tjugofem år sedan, när jag var ung och grön som nypressad gräslök, blev jag, mot alla mina protester, placerad på medicinavdelningen av vår distriktsläkare. Jag var 23, min man Gustav, 26. Gustav arbetade som ingenjör på ett designkontor och jag höll precis på att avsluta mina studier vid universitetet i Uppsala. Vi hade varit gifta i två år och några barn hann vi inte med blöjor och barnkläder var ännu långt ifrån våra IKEA-drömmar.
Själv ansåg jag mig vara en lagom-perfekt hustru utan större fel och brister. Men hos Gustav ja, där såg jag fler och fler moln på horisonten för varje dag. Att han spenderade mer tid med sin motorcykel än med mig retade gallfeber på mig, och jag var övertygad om att jag kunde uppfostra honom så att han blev mer ja, som jag ville. Tji fick jag, för det var jag själv som behövde förändras.
Efter en tuff och kämpig tentaperiod sa kroppen ifrån min stackars mage gjorde tradigt ont, det vred sig och illamåendet satte in värre än efter surströmmingspremiär. Jag kunde knappt få i mig knäckebröd, än mindre fil eller kaffe.
Lilla vän, sa grånade Ingemar Lennartsson, som rättade till sina stora glasögon på näsan, Ta vara på hälsan medan du är ung och kläderna när de är nya, som mormor brukade säga. Och du, Karinda, lägg av med argumenterandet! Nu ska du utredas ordentligt och vila upp dig ett tag. Snyftandes och tårdränkt promenerade jag iväg för att skrivas in på sjukhuset.
På salen låg vi fyra: två damer i övre medelåldern, en liten skrynklig tant iklädd toffsigt bomullsförkläde och så jag. Den lilla tanten hette Gunhild Andersson, de två andra kvinnornas namn har förträngts i dimman.
Jag var sur, bitter och tyckte otroligt synd om mig själv. Särskilt störd var jag över att Gustav inte ens propsat på att jag skulle få behandling hemma i lägenheten han ville väl slippa mig, tänkte jag.
I fosterställning, vänd mot väggen, låg jag och vältrade mig i självömkan och var arg på hela världen.
Ta hem dina burkar och grejer, jag tänker inte äta det här, snäste jag åt Gustav när han snällt kom med matpaket på besök.
Men hjärtat, läkaren sa ju att ångad torsk är precis vad du behöver nu Snälla, åtminstone lite potatis?
Glöm det, muttrade jag. Ska han ge det där till grannkatten kanske? Tror inte ens den skulle äta denna sörja.
Gustav suckade djupt och försvann med skamsköld i blicken medan jag torterade honom med spydiga efterräkningar. Kom inte hit mer!
Men Gustav kom ändå, varje dag, både före och efter jobbet. Varje morgon stod en ny lunchlåda på mitt sängbord, insvept i en gammal flanellskjorta så inget skulle kallna. Tyvärr förstod jag inte då vilken stjärna jag faktiskt gift mig med.
Trots mediciner, sprutor och dropp blev inget bättre jag blev allt magrare, kinderna sjönk in och svarta ringar bredde ut sig som en misslyckad ögonskugga. Efter omfattande undersökningar fick jag beskedet: kronisk magkatarr. Inte världens värsta diagnos kanske men för mig blev det ett elddop.
Trött på det mesta låg jag och stirrade i taket medan mitt negativt laddade aura skrämde bort både personal och medpatienter. Jag insåg det, men kunde inte hejda mig.
En kväll, när de andra två i rummet fått permission att sova hemma, blev det plötsligt tyst och stilla. Bara jag och Gunhild kvar.
Sover du, Karinda? viskade Gunhild.
Nej, magen skaver, muttrade jag och vred mig på andra sidan.
Vet du, fortsatte Gunhild, jag ligger här tre gånger om året bara för att få lite semester från min brorson och så håller magkatarren i schack. Basal diagnos, inget jag oroar mig särskilt mycket för.
Ska ni hålla föreläsning nu om kostcirkeln? Spara på pedagogiken, jag har redan hört allt, väste jag.
Nej då, svarade Gunhild ödmjukt. Du påminner bara så mycket om mitt yngre, snarstuckna jag. För femtiofem år sedan.
Nyfiken la jag ner garden och masade mig runt mot Gunhild. För första gången såg jag henne tydligt liten, späd, med stor puckel och samtidigt värme! Hennes ljusblå ögon glittrade likt norrsken och spred lugn i hela rummet. Jag mindes nu att folk från andra avdelningar alltid kom förbi. De pratade, beklagade sig och Gunhild lyssnade tålmodigt och nickade. Sen sade hon några trösterika ord och människorna gick därifrån, ibland med tårar, men oftast med ett litet leende.
Före utskrivning brukade hennes “patienter” ofta lämna små gåvor: ett paket Singoalla, en flaska fil eller någon sällsynt ask punchpraliner. Vissa gav henne barnmatsburkar, choklad och geléaskar. Gunhild tackade ömt och bjöd alltid på en kram.
Om du orkar lyssna, Karinda, så kan jag berätta en historia från mitt liv, log hon snett. Men ögonen var sorgsna, och jag kände mig plötsligt väldigt skamsen över mitt eget gnäll och min arrogans.
Gunhild drog på smilbanden, slätade ut rynkorna för en sekund, och liknade plötsligt en liten, skrämd skolunge.
Förlåt min korta stubin, Gunhild, jag vill jättegärna höra, viskade jag.
Men före du får saga, så ät lite köttbullesoppa, pekade hon på burken Gustav lämnat. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Förväntade mig det värsta men det var faktiskt gott! Magen protesterade inte, och jag slukade nästan halva burken.
Sådär ja, kräsna lilla vän. Smakade det?, frågade Gunhild nöjt.
Ja, faktiskt!
Ta det lugnt med maten nu. Din stackars mage har fått nog med stryk, så små portioner, ofta så ska du se att du snart är på benen igen. Men viktigast av allt: lär dig att uppskatta andra, särskilt Gustav. Han älskar dig, så sluta vara så butter! Men nog om det nu ska du få min berättelse.
Hon fingrade på aluminiumkoppen med te, bröt loss en skorpa och började sakta tugga.
Jag växte upp i en stor familj med sju barn. Äldsta brodern, Ingmar, dog tidigt i TBC, och minsta Malin försvann så snabbt i scharlakansfeber att det sved i mammahjärtat länge efteråt. Pappa arbetade på bruket, och mamma sydde till halva byn.
Jag var bokslukare och plugghäst, så efter realen flyttade jag till lärarseminariet i Växjö. Sedan återvände jag som ung, stolt lärarinna till föräldrahemmet och genast började spelet om min hand byns friare stod i kö. Jag nobbade dem alla, molokna for de hem till sina kor och traktorer.
Usch! Vem är Sven? Stallpojke? Spara mig tänker då inte bli någon gödselskvättande fru! Och Oskar, vår granne törstig som en sjöman, och så Leif spelmannen som mest dansade runt i grannbyn. Inte en chans! Sade jag.
Mamma suckade. Men tvinga mig det gick inte.
En dag kom en ny ung rektor från Stockholm lång, snygg och med ögon blåare än Vänern. Barnen älskade honom, snäll och rättvis som han var. Snart var vi gifta.
Gunhild reste sig, puffade min kudde och fortsatte.
Mamma påminde mig ständigt: “Visa honom din bästa sida, min flicka, och släpp lite på stoltheten.”
Men det gick in här och ut där jag körde min egen stil.
Tre år och vi fick en dotter: Ylva. Men Ylva var svag och blev ofta sjuk, hjärtat hennes var för litet för världen och hon gick bort när hon var elva, strax före kriget. Nästa dotter, Elin, var sin far upp i dagen! Smart och flitig sömmerska.
Min man kallades Olof. Han reste ibland till Stockholm på möten och kom alltid hem med fina tygstuvar som mamma sydde mina kläder av byns bäst klädda, såklart! Men jag var alltid missnöjd fel mönster, fel färg, alltid nåt gnäll.
1933 slog svälten till. I början av varje månad delade vi upp maten i lika stora högar räckte precis så länge som kalendern visade dagar kvar. Jag slänger ännu inte frön från meloner och pumpor
På en dag åt vi några potatisar, lite gryn, en lök, en morot, en näve frön och ett glas mörkt mjöl. Maten gömdes i påsar och gömmor annars hade vi svultit ihjäl, som så många andra som åt upp allt och sedan stod där med tomma magar och ett förvånat uttryck.
Bakom vår by låg ett stort veteåker under ständig bevakning. Frestelsen att plocka ihop några ax var stor men också rädslan. Straffet var fängelse.
Till slut smög vi ändå ut en natt, jag och Olof, för att plocka strån hunger gör folk djärv. Att se barnen lida var värre än värsta mardrömmen. Jag drömde nätterna igenom om nybakat bröd doppat i smör, vaknade hungrig varenda morgon.
Vi smög ner i fältet, började samla, men plötsligt hördes hovslag! Vaktaren på sin häst kom! Vi kastade stråna och slängde oss bakom syrenerna vid vägkanten. Han såg oss inte, men spänningen! När vi kom hem märkte jag att kjolen var borta Jag var så avmagrad att tyget helt enkelt glidit av där ute.
Gunhild doppade sin skorpa i tekoppen och gnagde belåtet.
Allt kändes hopplöst. Jag grät ljudligare än när Sverige åkte ur fotbolls-VM. Om någon skulle hitta min kjol, som alla i byn visste var min, så var det kört raka vägen i buren!
Barnen vaknade, vi grät alla tre. Jag kramade mina flickor och sa adjö om och om igen.
Tysta! sa Olof, nu sover vi. Jag lovar, jag ska hitta kjolen imorgon, lilla vän.
Jag sov inte en blund, låg och såg mig själv i fängelsekläder, barnen föräldralösa. Men snäll som han var, Olof hittade kjolen bland stråna i gryningen. Han räddade mig.
Gunhild ställde ifrån sig koppen, rättade till mitt täcke och fortsatte:
Från den dagen började jag respektera min man. Han förtjänade beröm, inte bara gnäll. Lyssnade på min mamma för en gångs skull.
Vad hände sen? frågade jag.
Äh, vi kämpade på, slevade i oss rovor och brödskalkar, men överlevde svälten. När kriget kom, 1941, stack Olof till fronten som frivillig. Bara jag och Elin var kvar. Tyskarna tog vår by, och eftersom jag inte ville samarbeta, brände de vårt hus. De de gjorde fruktansvärda saker mot Elin, hon klarade det inte. Jag var gravid förlorade barnet av sorg. Vi skulle fått en son.
Gunhilds röst brast. Jag la armen runt henne och vi satt tysta tills gryningen kryper in genom fönstret.
Vad vi pratade om minns jag inte. Men när solen dansade in sa Gunhild:
1943 kom dödsbeskedet Olof saknad i strid, förmodat död. Jag letade efter honom i varje liten by i landskapet, jobbade i olika landsbygdsskolor, bodde i lärarrummen. På ålderns höst fick jag flytta till min brorsdotters etta i Sundbyberg. Men sjukhuset återkommer jag gärna till, mår bra av att träffa folk dessutom får Tamara lite lugn hemma. Hon gillar sötsaker, så jag handlar alltid en liten chokladbit när pensionen kommer. Hon blir så glad, som om det vore diamanter!
Jag såg på Gunhild och undrade: Hur rymmer så mycket värme och styrka i en sådan liten kropp? Hon hade gått igenom så mycket, men ändå gett och gett till andra. Inte ens bitter. Själv gnäller jag fast jag har allt; Gustav, hälsan och släkten i behåll.
Snart blev jag friskare, började småäta, magen kom på bättre tankar. Ett år senare föddes vår förstfödde, lille Mattias. Fyra år senare kom den efterlängtade dottern. Vi kallade henne Gunhild.
Sedan dess föll fjällen från ögonen på mig. Jag såg äntligen hur fantastisk Gustav faktiskt är! Omtänksam, händig, tålmodig. Jag har fått släppa mycket av min gamla gnällighet och bitterhet.
Och varje gång jag börjar sucka över maken, tänker jag på Gunhild och hennes strå och på hur Gustav fanns där för mig, även när jag var som svårast.
Och vet ni när jag själv började hjälpa andra, blev jag faktiskt lite lyckligare. Kanske var hela min magkatarr ett (ganska svenskt) symptom på dålig attityd? Vad tror ni?
