Det är ju Åkes barn…
Det här hände ganska nyligen, i en fräsch lägenhet på fjärde våningen av ett miljonprogramshus i Uppsala. Där bodde en yngre senior, ensam dam som hette Kerstin.
Hennes liv bjöd sällan på några större sensationer. Allt flöt på: pensionen, extrajobbet, väninnorna, resorna till barnbarnen och omsorgen om den åldrande mamman på andra sidan stan.
Ja, dagen var som dagen ofta är.
På morgonen ringde Kerstin till sin mamma och kollade hur det stod till. Söndag idag. Hon jobbade som receptionist var fjärde dag på en privat vårdcentral och tog samtal från snuviga kunder.
Men idag vad skulle hon göra? Ja, jo, laga lite mat och ta sig till morsan ett dagligt mission på gränsen till meningslöst martyrskap. Egentligen var hon rejält less på det, det dök upp suckar och ögonrullningar varje gång det var dags.
Två gårdar bort låg mammas hus ingen konst. Laga mat? Inte heller ett problem. Det fanns dessutom gårdagens ärtsoppa och lite vetebröd kvar. Den verkliga utmaningen var den där femte trappan mamman bodde på och inget förbannat hiss!
Och så var det mammas eviga klagande. Lyssna på utläggningar om värkets utvecklingsfaser, toppar och platåer i knä och höft var inte en källa till skratt. De där diagnoserna hade redan tänjts ut, omformulerats och kryddats med stoff från granntanter och Arne Weise på TV. Kerstins egna vårdtips, trots flera decennier som operationssköterska, avfärdades som ointressanta, särskilt när det gällde mammas unika kropp.
Vad vet du om rätt pincett, va?
Och, jo Handla skulle hon också. På vägen till mamma kunde hon svänga in på ICA. Hon ställde soppåsen i hallen, tog ett snabbt ögonkast i spegeln och bättrade på läppstiftet. Nog såg hon rätt fräsch ut för en dam över 60 ett par kråksparkar kring ögonen, mjukt askblont hår och rätt pampiga örhängen. Kanske hade kinderna sjunkit lite, men vad gör det?
Rågbröd och smör till mamma glöm inte det, tänkte hon medan hon drog runt munnen med pennan. Då plingade det på dörren.
Porten var kodad, så vem kunde det vara? Grannen Ingrid? De drack ibland te ihop.
Med läppstiftet fortfarande i handen gick Kerstin till dörren och öppnade.
Utanför stod en ljusblond tjej med hästsvans, randig t-shirt, lång kofta och jeans, ryggsäck på ryggen. Senare mindes Kerstin fler detaljer. Men just då såg hon bara ett spädbarn i ett brunt täcke i armarna på tjejen och ett ansikte som andades panik.
Tjejen blängde spänt, drog ett djupt andetag och pressade ut ett kort:
Det är åt er!
Kerstin tog emot barnet i rena farten med läppstiftet kvar i handen. Hennes blick föll Herregud, det var ju ett riktigt barn!
När hon såg upp igen var tjejen redan på väg ner för trappan.
Kerstin klampade ut efter, förvirrad varför skulle hon hålla ett barn?
Det är Åkes barn, men jag måste plugga hörde hon medan fötterna försvann nedåt i trapphuset.
Dörren slog igen nedanför.
Och det var det.
Kerstin stod kvar i trappan en stund, väntade i hopp om att tjejen skulle ångra sig men icke. Hon gick in igen, glodde på soppåsen och tänkte, apropå ingenting: Glöm för i sjutton inte sopan när du går till mamma.
Där i hallen stod även en okänd kasse. När hade hon ställt ner den? Hade tjejen släpat med sig den?
Gode Gud, det låg alltså ett bebis i hennes hall! Vad sa tjejen… Åkes barn? Hon sa Åkes, va?
Kerstin satte sig med barnet i famnen. Åke? Den enda sonen hette ju Olle. Ordentlig familj, två barn. De bodde i Malmö, och maken Gösta (Gud ha honom i sitt minne) hade gått bort för fem år sedan. Själv bodde Kerstin i Uppsala.
Inget hade någon logik… Men nu rörde sig bebisen på hennes arm. Ojojoj!
Hon la barnet på soffan, vecklade ut täcket: liten bebis med beige overall och en napp formad som en groda. Omöjligt äldre än en månad.
Nämen lilla vännen! smekte hon kinden på det lilla knytet. Bebisen sög på nappen och doooosade vidare.
Kerstin gissade att det kanske fanns svar i kassen. Men där fanns bara två nappflaskor, burk modersmjölksersättning, blöjor och lite babykläder.
Hon väntade fortfarande. Snart skulle det ringa på dörren igen och tjejen komma tillbaka, be om ursäkt, hämta barnet, och så: sopor, affär, mamma dagen tillbaka på räls.
Hon bättrade på sminket, spanade från fönstret Var var nu den där galna tjejen?
Efter ett tag pep ungen. Kerstin stod där, tafatt. Inte hennes barn borde hon ens byta blöja? Får man det? Rättigheter och skyldigheter snurrade i huvudet.
Till slut gav hon med sig och bytte till rent. Bebis hade sparkdräkt och body under.
Det var nu skräcken smög sig in. Hon insåg plötsligt: någon hade dumpat en baby hos henne!
Åke Åke
Olle, sonen, gillade ju att festa i yngre dar, det gick inte att förneka. Flickvänner byttes ofta snacka om att mamman svor och morrade. Men det var länge sedan, före giftermål och villa i Malmö. Nu hade de fått bättre fart på ekonomin, bilen var avbetald och barnen större.
Såja, gumman, nu byter vi blöja Såja, inte gråta.
Skulle verkligen modern ha lämnat bort sin unge? Hela situationen gick i baklås i huvudet, men kroppen mindes hur man fixade blöja och mat. Hon var snabbt igång med ersättningen men då ringde mobilen.
Du svarar ju aldrig, blev orolig! mamma i luren.
Det är inget, mamma. Vad ville du?
Har du varit i affären?
Nej, inte ännu.
Jag behöver päron. Fast inte sådana där som du tog sist, utan de förra, du vet.
Visst, mamma.
Kommer du ihåg hur de såg ut då?
Det löser jag.
Tunna i toppen, lite röda på sidan. Och mjuka ska de vara! Inte hårda, som sist. De var dåliga, de…
Bebisen började bråka och pipa i famnen.
Okej då mamma, jag förstår.
Har du TV:n på?
Ja, mamma.
Jaha, då vet jag varför du dröjer. Stäng av och gå innan allt rågbröd tar slut!
Kerstin la på, vaggade gumman och läste på burken hur man blandar ersättning. Hon måste nog göra något mer konstruktivt nu
Olle!
Nu är det slutet av maj. Så Kerstin räknade bakåt. Augusti jobbade han väl i Göteborg? Kanske han kallade sig Åke där? Ljög han verkligen så lågt?
Kanske, om det var en tillfällig romans Fast för henne var han alltid den reko, familjeorienterade sonen. Men vad visste man om killar?
Kerstin testade temperaturen på handleden, höll ungen med vänstern ovan vid småbarn nuförtiden, jo minsann! Hon mindes ändå hur det var att köra runt nio kilo på höfterna förr.
Skulle hon ringa 112? Tvekan lamslog. För tänk om det ändå var Olles barn? Hon synade flickebarnet jovisst, det fanns ett drag av Stinas småttis där. Och om det var sant? Då väntade ett hus i Malmö på världens hushållsdrama, för Olles fru Stina skulle aldrig förlåta honom.
Lilla vännen sörplade förnöjt och slumrade in. Kerstin satt kvar, vaktade, sög i sig den där känslan av lycka. Hon saknade ju småbarn, innerst inne!
När flickan somnat, lade Kerstin henne ytterst försiktigt på soffan och ringde sonen. Inte ett pip.
Hon suckade. Bäst att avvakta. Hon ville ju inte dra in Olle i nåt om det var ett misstag. Hon hoppades rentav att tjejen skulle ge sig till känna och hämta barnet. Tjejen var inte riktigt den där asociala kategorin, snarare student. Smal, försynt och verkade bara trött och rädd.
Det där skulle man då rakt inte ta upp med mamma! Hon behövde precis inte mera oro, gissningslekar och dystra varningar.
Istället ringde hon barnbarnet Simon och fick veta att pappa Olle lagt rör någonstans bortom civilisationen där ingen täckning finns. Tillbaka om två dagar. Men han ringer alltid hem på kvällarna allt är lugnt.
Kunde ni ändå inte meddela något till farmor? muttrade Kerstin, även om hon förstod varför sms var omöjlig prioritet för en son på vift.
Sen ringde hon Olles fru, Stina, och bad henne be Olle att höra av sig till henne också.
Har det hänt nåt? frågade Stina.
Nej nej, bara att jag vill höra hans röst. Kan du lösa det?
Stina lovade.
Mamma, jag har stukat foten så kommer inte i dag, ljög Kerstin för sin mor senare. Men det finns soppa och bröd kvar.
Mamma suckade och hotade med att komma själv (om det bara varit hiss till femman). Hon ringde ännu fem gånger under kvällen.
Nu, när hon äntligen slappnade av, tog av sig de vita byxorna, bytte till hemklänning och slog sig ner bredvid bebisen. Förnuftet var onekligen insvept i dimma när hon plockade upp den där tjejen. Men folk lämnar barn i porten ibland, så varför inte hon?
Varför ringade hon då inte polisen? Jo: rädslan för att det kanske ändå var Olles barn att han snubblat, ljugit, kallat sig Åke. Och så var det så förbaskat jobbigt att förklara på polishuset! Och något stack även till när det gällde tjejen: blicken hon gav blandning av ilska, förtvivlan och oböjlig rätt.
Vem annars kunde man ringa än bästa väninnan?
Vet du vad, Viveca! Någon har dumpat en bebis hos mig…
Det blev ingen chock. Viveca började rekapitulera och lovade att komma förbi efter jobbet.
Stressa inte, Kerstin. Vi reder ut det här. Inte en polis i onödan nu!
Menar du att jag INTE ska ringa polisen?
Vänta. Vi måste leta reda på Åke.
Snälla Viveca, vilken Åke?
Pappan! Finns det någon Åke i ert trapphus?
Inte vad jag vet. Hundratals lägenheter, nio våningar. Hon måste ha klivit fel!
Möjligt. Men det kanske, trot eller ej, ÄR Olles unge. Försök nå honom.
Dagen gick. Kerstin skötte bebisen, surfade in på Familjeliv och blev så upplivad av knep och tips att det blev babymassage, bad, babylotion och till och med en improviserad vaggvisa.
Hur är foten nu? Kommer du i morgon? undrade mamma.
Kerstin var övertygad om att det där snart skulle lösa sig. Imorgon skulle Olles samtal komma, och då var de klara.
Viveca anlände senare på kvällen, synade flickans overall och började knacka dörr bland grannarna. Hon drog en rövarhistoria om att leta efter ett brev till Åke och…
Yes! skrålade Viveca glatt när hon smällde igen dörren.
Sch, babyn sover precis!
Sådana där små kan sova igenom allt, sa Viveca och glorde in i rummet men flickan vaknade och började gnälla Men kolla, jag hittade honom! Åke bor på sexan. Rätt portuppgång och allt.
Hon blandade nog ihop våningarna, sa Viveca ivrigt. Kom nu!
Vart då? Ska vi storma in hos Åke?
Ja! Förhör, på en gång.
Om han nekar då? Vi står där, tanter, kläcker ur oss saker och han tror vi är galna.
Vill du veta sanningen eller?
Kerstin gick med. De vaggade flickan tills hon somnade, gick upp för trappan och ringde på.
Vem där? kraxade en röst.
Vi söker Åke, sa Viveca.
Dörren öppnades av en liten, kutryggig dam. Hon såg bistert på dem och lufsade sen in till sonen:
Ååååke! Det är någon till dig igen!
En kortväxt, lätt tufsig kille med skäggstubb dök upp i hallen.
Är ni här för surfplattan?
Nej, annan grej. Förstår du, Kerstin här har fått DITT barn!
Lång paus. Han stirrade på dem.
Barn!? ögonen höll på att ploppa ut.
Ja, vi tror du är pappan. Du är enda Åke i huset, sa Viveca.
Barn? Jag har väl inga barn Han såg ut som sju svåra år.
Det är du som måste bevisa motsatsen. Nån slängde in en unge till fel lägenhet, vi tror att
Men vänta nu lite… jag är singel. Nätet räcker för mig! Ni har nog tagit fel person. Vad heter tjejen?
Det glömde hon, sa Kerstin uppgivet. Förlåt, det här blev nog helt fel.
De vände i trappan.
Jag kan hjälpa er! Jag är bloggare. Kanske kan lägga ut ett efterlysningsinlägg? Fota ungen?
Nej tack. Det blir ingen Facebook-cirkus, sa Kerstin och himlade med ögonen. Hon tänkte på sin son och på lagen, där 112 var betydligt mer relevant än Instastory.
Synd, sa Åke. Men om ni ångrar er, jag jobbar alltid hemma.
Ja jösses, ungdomar, muttrade Viveca. Behöver aldrig gå ut de där!
Ljuger han?
Nej, han är typen som spenderar lördagar med kod och dator. Långt från Casanova.
Olle svarade fortfarande inte, så till slut ringde Kerstin Stina igen:
Förlåt mamma det har varit så rörigt. Stinas simträning ena timmen, Simons match nästa… och så ringde Olle nyss. Du vet hur det är.
Om Stina bara visste!
“Imorgon ringer jag polisen!” Bestämde Kerstin. När hon la sig dök bilden av tjejen upp. Vad skulle hända med barnet om hon kontaktade socialen?
Natten blev lång. Kerstin sov på helspänn, vankade av och an, värmde ersättning. Till slut sov både hon och flickan som stockar.
På morgonen ringde mamma:
Kommer du?
Kerstin såg ut över taken och på flickan.
Jag kommer.
Glöm inte päronen. Och…
Alla barn behöver frisk luft, så hon knöt en scarf som bärsjal, bytte på flickan och gick till affären. Det kändes oväntat trevligt att ha sällskap. Bara det där med fem trappor…
Vad är det där? Mamma spärrade upp ögonen.
Vem är nog mer korrekt, mamma. Ta nu kassarna.
Vems är det?
Ja, du Nadja på salongen bad mig ta hand om sitt barnbarn. Hon skulle till frisören. Det blir bara en timme.
Och du stukade foten?
Öööööh, det har gått över… typ.
Plötsligt handlade det inte längre om krämpor och diagnoser mamma beundrade lillflickan.
Titta så hon greppar! Vad heter hon då?
Det glömde jag fråga. Det var ju bara för en timme.
Men Kerstin! Hur kan du ta en bebis utan namn?
På vägen hem började Kerstin grunna på flickans namn. Varför vet hon ej. Men det blev ett inre quiz: Vad kan morsan ha döpt henne till?
Väl hemma plingade sms sonen tillgänglig! Hon satte sig med flickan i knäet och slog numret. Hon spydde snabbt ur sig hela händelsen.
Va? Mamma, är du galen? Jag är ju gift!
Hon dumpade barnet hos mig, så kan du ha kallat dig Åke nånstans?
Mamma, du döpte mig till Olle. Ring polisen omgående. Jag kan ringa om du vill?
Nej nej, jag fixar det… Fast hon är hungrig nu, och vill ha ny blöja. Jag ringer sen.
Mamma! Ring polisen nu, snälla.
Suck, lugn nu. Du vet hur man börjar oroa sig för mycket ibland. Men flickan är så gullig.
Och så ville du hyra ut lägenheten till Stures pojk. Alltså, Kerstin…
Skärp dig! Det löser sig idag, jag lovar. Viveca hjälper ju.
Men Kerstin blev aldrig klar med samtalet nu var det dags för blöjbyte igen. Vad händer nu? Ska flickebarnet in på närakuten? Hon började fundera över de olika barnavdelningarna i stan. Men ingenstans ingenstans! skulle barnet ha det lika bra.
Men imorgon har hon ett 24-timmarspass. Och det är faktiskt kriminellt att bara sitta med någon annans barn hur länge som helst!
Hon suckade tungt och tog hand om lilla knytet. Trött var hon, men fylld av meningsfulla dagar!
Hon somnade i soffan, flickan bredvid, och det kändes overkligt skönt att drömma nära ett litet värmande knyte.
Hon vaknade tvärt av att det ringde på dörren.
Var är hon? Har du lämnat bort henne? Varför sa du inget direkt?
På tröskeln stod samma stressade mamma som dumpat bebisen, andfådd, håret på ända, tunn tröja och shorts trots vinden. Hon flämtade, ögonen var vilda.
Varför sa du inget?
Att jag inte var rätt? Jo, du stack ju som ett skott.
Men ni VET var hon är, eller hur? Ni MÅSTE veta?
Kerstin klev undan.
Kom in.
Tjejen stapplade in, tydligt desperat efter att få veta var barnet tagit vägen. Hon såg på Kerstin, väntade.
Hon är här, sa Kerstin spänt.
Var? Jag behöver adressen, nu…
Adressen är sängen. Hon sover.
Kerstin ropade in henne i sovrummet. Där såg tjejen sin dotter, släppte taget totalt och brast ut i gråt. Hon skakade på golvet tills Kerstin fick hjälpa henne upp, ge vatten och choklad. Det hjälpte.
Ät och ta en bit choklad, annars segnar du ihop, sa Kerstin med det vanliga sjuksköterske-lugnet.
Efter några tuggor kunde gästen prata. Hon hette Maja, barnet hette Tilde.
Så klassiskt svenskt banalt, att man nästan skrattar sig fördärvad: Maja var student på sjuksköterskeprogrammet samma utbildning som Kerstin gått, även om det då hette sjuksköterskeskola. Uppvuxen i en avkrok i Norrland.
Fjolårets kärlekshistoria inkluderade Åke från Uppsala, som lovat gifta sig och först också var glad för barnet. Men så: spårlöst försvunnen efter jul. Telefon död. Maja visste Åkes program på Uppsala universitet, försökte hitta honom men ingen visste mer än att han flyttat till Göteborg.
Hemma? Styvmodern brydde sig, men pappan vräkte ur sig lösaktig och klippte banden. Försörjning från faster, men knapert. Studier var Majas stora dröm så hon kämpade på.
Hon sökte kontakt med Åke genom internet, fick några svaga svar, men sen blev det tystnad. Tilde föddes i Uppsala. Maja kunde inte bo kvar i studentrummet, fick temporärt bo hos en vän. Pressen ökade: ingen pengar kvar, salsprov väntade och så dök en ny flickvän till Åke upp på bilder. Något sa här är det kört.
Då gick Maja tillbaka till huset hon mindes att Åke bott i slängde in barnet och sprang. Kvällen pluggade hon så gott det gick, natten låg hon vaken. På morgonen hade Åke fortfarande aldrig hört om något barn, och Maja insåg med fasa: det var fel hus, fel lägenhet.
Jag mindes bara att Åkes mamma var ljus och såg ut som du. Och så blev det så. Gud, vad jag gjort!
Man brukar säga: den största dumheten är att skapa ett mästerverk och sedan förneka det. Jag har tänkt på det när jag såg din flicka. Som att hur kunde nån lämna ETT SÅNT här barn?. Skönt att du ångrade dig! Vad händer nu då, ska du ge tillbaka Tilde till Åkes mamma?
Nej. Nog nu, tack. Jag orkar inte mer. Hem igen till korridoren i studenthuset och så får vi se. Du tycker väl jag är hemsk? Du har nog fått din beskärda del också?
Om jag varit orolig? Jo, tro fan! Och min stackars granne Åke fick sig ett psykotest, han också. Det gick så långt att vi fick knacka på i nattmössan!
De skrattade tillsammans. Maja bestämde sig för att gå och be Åke om ursäkt för missförståndet. Men Kerstin, klok som bara en svensk sjuksköterska kan vara:
Men herregud tjej, stanna här ett tag. Jag har gott om plats, du kan plugga och fixa! En månad kanske, så hinner du över salsproven?
Hos dig? Men det har jag inte råd med…
Det löser vi. Jag är ändå ensam, och min Olle säger alltid att jag borde ha inneboende. Kör nu!
Mina grejer är i studentkorridoren och Tilde sover mest ändå.
Kom hem med kassen sen, och plugga på du. Jag jobbar imorgon, men du klarar er.
Och Maja, slutkörd, somnade på soffan. Tilde sussade bredvid.
Viveca, det var inte Olles. Och inte Åkes heller Hon har kommit tillbaka, det är löst. Jag berättar sen och du behöver inte skrika, socialen fick inte veta. Jösses, så glad jag är att jag inte ringde polisen!
Mjölken sinade inte. Maja klarade salsproven med bravur. Trettonde titten på femte våningen: numera var det ofta Maja som sprang till Kerstins mamma, och modern lydde faktiskt Majas råd hon var ju ändå ung och nytänkt!
Efter examen fixade Kerstin jobb åt henne på ambulansen via gamla kontakter. Snart sprang Maja flitigt till granntanten på sexan den riktiga Åkes farmor för att sätta sprutor. Och på hösten flyttade hon och Tilde två våningar upp för att lappa och laga både besvikelse och framtid med ny, stadig handstil.
