Efter att jag fått barn gick jag upp lite i vikt. Vågen visade kanske inte så mycket mer, men… min man började gnälla om att allt var fel och snudd på världens undergång.
I stället för att säga: “Ingen fara, älskling, du är fortfarande bäst,” och vänta tills jag repade mig, gjorde han vad man i Sverige kallar för “att ta sin Mats ur skolan”. Han stack så snabbt att en dag kom han bara aldrig hem igen. Jag stod där med ett barn i famnen och, ja, ni fattar resten, ingen poäng att dra ut på detaljerna.
Till slut blev jag less på att gå runt och känna mig som en överkokt falukorv. Jag samlade ihop mig, skaffade en hund som jag döpte till Sture, och började jogga på morgnarna tillsammans med honom. Sedan pressade jag magen på kvällarna, och även om det var tufft mentalt (inte direkt sånt man gör med glädje i sinne), så blev det ändå som ett break från alla deppiga tankar. Efter ett tag vande jag mig faktiskt vid det där springandet, och när jag fick ett nytt jobb skrev jag in mig på ett gymriktigt svenskt, med vita plastmattor och “viktiga” medelålders män som tror de är Arnold.
Tränaren på mitt gym, Johan, visade sig vara en riktig pärlatålmodig och snäll som en svensk mormor, alltså inget “kämpa mer” utan mer “ta det lugnt, vi fixar det här”. Efter några år med svett och gymnastikbollar hade jag inte bara fått tillbaka min gamla figur, men en bättre version här och där (minst 1,5 gånger bättre, vilket är rätt imponerande om man är svensk och gillar lagom)! Jag lärde mig älska min kropp igen, och blev lite självgod, när jag tänker efter.
En dag, på väg hem från gymmet i svettiga träningskläder och med träningsväskan över axeln, ser jag min före detta manLarsstå ute vid porten. Han har blommor och en påse praliner från Marabou, så klart… Han plingar på dörren men min son, Tage, öppnar inte. Jag inser plötsligt att det här, det är min stora chans att ge igen. Att låta honom ångra sig, den klassiska “stick så du gråter”.
Jag hivar händerna bak och ställer mig och gör fem snabba sit-ups, fixar till linnet, pustar ut och kliver fram…
Och vet du vad han säger? “Ursäkta, bor du här i huset? Kan du öppna porten?”
Jag brister ut i bittert skratt, gömmer ansiktet bakom händerna och känner mig faktiskt lite triumferande ändå. “Sa jag nåt roligt nu?” säger Lars, lite irriterat. “Vad fick dig att skratta?” Jag svarar, med rak blick: “Minns du Skatteverket? När vi svor att älska och ta hand om varandra?” Fortsatte: “Jag får visst fortfarande skratta, du!”
Han tittar undrande på mig. “Du har tio sekunder på dig att lämna gården,” säger jag, iskallt. “Får jag åtminstone träffa min son?” försöker han. “Ut… ut nu! Stick,” säger jag och tittar efter honom, han vänder sig om flera gånger, men nejinget att göra. Drömmar slår in, om man verkligen vill.
