Vi har bott ihop i fyrtio år, och nu när du är sextiotre ska du plötsligt ändra ditt liv?
Elsa satt i sin favoritfåtölj och blickade ut genom fönstret, försökte glömma den prövande dagen. För bara några timmar sedan hade hon omsorgsfullt lagat middag och väntade hem Erik från fisketuren. Han kom tillbaka, men inte med fisk, utan med nyheter som han länge burit på men dragit sig för att berätta.
Jag vill skilja mig och ber dig ta det med förståelse, sa Erik plötsligt och undvek hennes blick. Barnen är vuxna nu, de kommer nog att förstå, barnbarnen bryr sig knappast om detta, och vi kan avsluta allt fredligt utan bråk.
Vi har bott ihop i fyrtio år, och nu när du är sextiotre ska du plötsligt ändra ditt liv? Elsa var förvirrad. Jag har rätt att veta vad som händer härnäst.
Du blir kvar i vår lägenhet i Malmö, jag flyttar ut till stugan i Smygehamn, Erik hade tydligt tänkt igenom allt. Vi har inget att dela på, och så småningom kommer ändå allt att tillfalla våra döttrar.
Vad heter hon? frågade Elsa uppgivet.
Erik rodnade, började hastigt samla ihop sina saker och låtsades inte höra frågan. Elsa hade inte längre några tvivel om att det fanns någon annan. Allt detta kändes obekant aldrig hade hon i sin ungdom kunnat föreställa sig att hon vid pensionsåldern skulle vara ensam och att hennes man skulle gå till en annan kvinna.
Det kan nog ordna sig, försäkrade sedan döttrarna Sigrid och Ingrid. Du behöver inte tänka så mycket på pappas beteende.
Det kommer inte att ordna sig, suckade Elsa. Jag tänker inte förändra något, jag ska njuta av era lyckliga liv och själv leva klart.
Sigrid och Ingrid åkte ut till stugan för att ha ett viktigt samtal med sin far. Efter det kom de hem dystra, och de berättade inte sanningen för sin mamma direkt. De började istället argumentera för att det kan vara bättre att leva själv, att man slipper bry sig om någon annan. Elsa förstod allt, men lät bli att fråga ut sina döttrar, försökte bara leva vidare. Det var inte lätt släkt och vänner ställde många frågor och visade nyfikenhet.
Tänk att ha varit tillsammans så länge, och nu när åldern kommer så flyr mannen till en annan! kommenterade de mindre taktfulla grannarna. Är hon yngre eller rikare än du?
Elsa visste inte vad hon skulle svara, men hon tänkte allt oftare på denna rival och ville se henne. För det begav hon sig till Erik ute på stugan med förevändningen att hämta hem syltburkar från i somras. Hon förvarnade honom inte, för att säkert möta “den andra”, och det lyckades hon stötte genast på henne.
Erik, har du inte sagt att din exfru brukar komma hit? uttryckte den överdrivet sminkade kvinnan missnöjd. Jag trodde ni hade löst allt och att hon inte har här att göra.
Har du verkligen bytt ut mig mot detta? frågade Elsa, betraktande kvinnan.
Ska du bara stå där och låta henne förolämpa mig? gnällde damen. Jag är bara några år yngre än du, men ser mycket bättre ut!
Om hon tror att en färgstark yta är det viktigaste när hon är i vår ålder… sa Elsa, försökte fånga Eriks besvärade blick.
Hela vägen till busshållplatsen hörde Elsa den gapande och sminkade kvinnan försökte att inte gråta, men först hemma släppte hon känslorna fria och ringde sin syster, bad henne komma över.
Lugna dig, sa systern Karin när hon slog upp ett glas mynta-te. Du har ju sett Eriks nya dam, hon verkar varken särskilt vacker eller smart.
Kanske har hon rätt, och jag ser ut som en gammal tant, tvivlade Elsa.
Du ser jättefin ut på din ålder, sa Karin ärligt. Det är ju stort misstag att klä sig i leopardleggings eller minikjol när man är sjuttio. En kvinna är underbar i alla åldrar bara hon kan bära sig själv och klär sig passande.
Elsa granskade sig i spegeln och höll med sin syster. Hon hade bra hälsa och var i god form. Hon klädde sig väl, och döttrarna gav henne alltid fina produkter. Elsa hade aldrig varit gapig, ville inte likna en papegoja och såg ingen anledning att bete sig som hennes rival.
Och nu har du möjligheten att njuta av livet, fortsatte Karin. Döttrarna är självständiga, det finns gott om möjligheter för kultur och utveckling i vår ålder jag tänker inte låta dig gå under!
Karin höll sitt löfte hon drog med Elsa till teatrar, promenader och konserter. Snart samlades en vänkrets bestående av jämnåriga. I den fanns till och med en man som försökte ge Elsa uppmärksamhet, men hon satte snabbt stopp för det och sa nej till privata möten.
Jag har hört att du nu springer till teater och hittar nya vänner, kanske gifter du dig igen? sa Erik när de möttes oväntat på ICA.
Varför köper du mat så långt bort från stugan, finns det inget närmare, eller lagar din nya dam inte mat? undrade Elsa.
Jag handlar alltid här, och det är svårt att ändra vanor i vår ålder, muttrade Erik.
Elsa lät saken bero och gick hem under förevändning att hon var upptagen. Erik kände starkt att han ville berätta för henne hur mycket han ångrade skildsmässan. Han hade alltid varit trogen sin familj, men lät sig svepas med av den livliga Barbro, och hon ledde honom rakt in i passionens virvel.
Först var livet med Barbro spännande, men så visade det sig att hon inte alls gillade hushållsarbete, älskade att diskutera skvaller och tillbringade tiden bland män och ute på fest.
Senaste tiden ville Erik ofta komma hem igen, och efter mötet med Elsa växte det ännu mer. Elsa gjorde inga scener, ingen gräl, ingen utfrågning bara levde vidare stolt och värdig. Erik hade aldrig kunnat tro att det var just lugnet och tryggheten han saknade mest det som fanns hos Elsa.
Du har köpt aprikoser igen, jag bad om plommon, klagade Barbro när hon såg hans inköp. Och osten är fel fetthalt, du glömde majonnäs också!
Elsa brukade handla, eller vi tillsammans, men du lägger allt på mig, brast Erik.
Sluta jämföra mig med din ex! ropade Barbro. Vill du sist och slutligen säga att du ångrar att du lämnade henne?
Erik gjorde faktiskt det ångrade sig, men insåg att det var meningslöst att säga det nu. Elsa hade aldrig gjort något bedrägligt, hon bara var sig själv och Erik insåg att han aldrig skulle kunna återfå hennes förtroende.
Flera gånger försökte han ringa, och efter ett särskilt bråk vågade han till slut gå till sin gamla lägenhet.
Behöver du hämta något? frågade Elsa, höll honom utanför dörren.
Jag vill prata. Har du tid? mumlade Erik, och kände den välbekanta doften av plommonpaj.
Jag har varken tid, möjlighet eller lust, svarade hon lugnt. Ta det du behöver, jag väntar gäster.
Erik hade inget att hämta, det fanns mycket han ville säga men inga ord kom fram. Han gick tillbaka till stugan och lagade middag själv, eftersom Barbro ännu en gång var ute och sprang runt på byn. Hon kom hem glad och Erik stod till slut fast i sitt beslut han gav henne tid att samla sina saker.
Efter Barbros drama ville han ringa Elsa och berätta, men lät bli. Erik kände sin gamla hustru väl och visste att det var hopplöst att hoppas på förlåtelse.
Kanske, någon gång i framtiden, skulle han försöka söka försoning och prata med Elsa, för att få ro men han visste att hon aldrig skulle kunna förlåta sveket eller ta honom tillbaka, och det var han medveten om när han började romans med Barbro.
Nu hade han sitt liv ute på stugan, medan Elsa levde kvar i lägenheten i Malmö, umgicks med döttrar och barnbarn, och gick på teater. I hennes liv fanns inte längre plats för Erik.
Jag lärde mig att lugnet, det värdiga och vardagliga, är värt långt mer än flyktig passion och tomma löften.
