Fredag, Stockholm.
Idag på jobbet blev sekreteraren sjuk mitt under mötet det var jag som fick uppleva det själv. Jag satt bredvid chefen i den lilla konferenssalen, skrev ner varje ord, försökte dölja att jag kände mig utmattad. Luften var kvav, det kändes som att syret var slut. Pulsen DÅNADE i tinningarna, hjärtat slog mycket snabbare än vanligt. Jag drog in ett djupt andetag, men det hjälpte inte. Ett tryck spred sig över bröstet, som om någon långsamt lade ett tungt last över mig.
När allting började snurra tvingade jag mig själv att resa mig. “Ursäkta,” sa jag svagt, och försökte gå upprätt benen nästan vek sig under mig. Chefen frågade något, men hans ord var som ett eko långt bort.
Jag stapplade ut ur byggnaden och möttes av kylig luft från Vasaparken. Det hjälpte faktiskt inte alls; jag kände mig ännu svagare. Jag gick några steg och satte mig på en bänk bredvid de gula höstlöven, slöt ögonen och hoppades att det skulle gå över.
Hjärtat slog vilt.
När jag öppnade ögonen igen stod en gammal man över mig över sjuttio, gissar jag i enkel jacka och sliten mössa, blicken lugn men vaksam. Han höll varsamt om min handled, betraktade min arm noga som om han letade efter något.
Vad gör du? frågade jag, och försökte dra bort armen. Rör mig inte. Det där armbandet är min mans gåva!
Mannen sa inget först; han bara såg på armbandet och svarade lugnt:
Det var därför du svimmade. Titta ordentligt.
Jag följde hans blick och såg på det massiva armbandet äkta guld, som jag aldrig tagit av. Och plötsligt blev jag iskall.
På guldet, just där det nuddade huden, hade mörka fläckar uppstått nästan som om någon dragit en sotig pensel över det.
Vem är du? viskade jag, medan hela min kropp spändes.
Jag heter Sven Lindqvist, pensionerad guldsmed. Fyrtio års erfarenhet. Jag såg att du inte mådde bra, och av gammal vana kollade jag ditt smycke. Vanligt folk märker inget.
Vad betyder det? Min röst darrade.
Det är spår av tallium, sa han tyst. Väldigt listigt gift, osynligt för blotta ögat. Någon har penslat det på metallen, och det tränger in genom huden. Guldet reagerar mörknar där giftet finns.
Du menar att
Sven nickade allvarsamt.
Den som gav dig armbandet visste precis vad han gjorde. Ville att du skulle bli svag och sjuk, tills du en dag inte orkade resa dig.
Jag fick tårar i ögonen, såg både på armbandet och på mina händer. Tankarna snurrade min mans kalla blick, hans underliga omtanke den senaste tiden, och hans eviga tjat: “Du måste bära det, det är min present.”
Och där, på bänken i Vasaparken, förstod jag. Sven tog försiktigt av armbandet och svepte det i en linneduk.
Du måste till läkare och till polisen, sa han. Och aldrig ta på dig det igen.
Jag bara nickade. Satt där och knep om mina darrande fingrar, och insåg att jag just haft turen att överleva.
Man ska inte blint lita på gåvor ibland är det omtanke, ibland något helt annat. Ibland krävs det att en främmande man bryter tystnaden för att visa att allt inte är som det ska. Och i Sverige, där vi ofta tror att vi är trygga, blev jag påmind om att vaksamhet är viktigt även bland dem man tror sig lita på.
