Jag har aldrig träffat min pappa, och min mamma besöker mig sällan. Först långt senare fick jag veta av min gode man hur jag hamnade på barnhemmet. Jag var bara omkring ett år när jag fick lunginflammation. Utmattad av sjukdomen slutade jag helt att gråta. Jag låg tyst i min spjälsäng i flera dagar och dog nästan långsamt, medan min sorgsna mamma drack brännvin i rummet intill.
Jag föddes i en familj där min mamma älskade alkohol. Hon drack dagarna i ända, och ljudet av flaskor höll mig vaken på nätterna. Grannarna hade redan börjat klaga på det barn som grät hela tiden, så en dag bestämde mamma sig för att ta mig till sjukhuset. När sjuksköterskan kom in för att undersöka mig upptäckte hon att mina kläder brann. Det krävdes tre personer för att släcka elden. Jag hamnade på akuten där de behandlade mina brännskador. Under hela min sjukhusvistelse kom mamma inte och hälsade på mig en enda gång.
Den lycka jag fann på barnhemmet fortsatte även efter att jag fått mitt första barn. Jag fick möjlighet till utbildning och ett riktigt bra jobb, och lägenheten var stor och stilfullt inredd. Att bo där gav mig stor glädje. Vi kände oss som en riktig familj, ett slags mirakel. Den enda saknaden var att vi saknade ett eget barn…
Min man och jag valde att adoptera en liten flicka, två år gammal, från ett barnhem. Många avrådde oss, men vi brydde oss inte om det. Vi tog henne med oss när vi flyttade till Stockholm och riskerade att hon kanske skulle ha någon ärftlig sjukdom. Men hon har varit fullt frisk ända sedan dess!
Idag tackar jag Gud varje dag för att jag har förmågan att tänka själv och välja att inte lyssna på andras oro. Inget av läkarnas varningar har stämt mitt barn är starkt och växer upp helt normalt. Personligen tycker jag att det är enkelt att skylla barns problem eller svårigheter på “dåliga gener”. Det är som att säga att det inte är vår omsorg eller barnets uppväxtmiljö som orsakat sjukdom utan att allt beror på de biologiska föräldrarna och deras gener. Det viktigaste ett barn behöver är kärlek och känslan av att vara behövd.
Nu närmar det sig femårsdagen sedan vi adopterade och jag är mycket nervös. Jag älskar min dotter lika mycket som det barn jag fick biologiskt båda är min familj. Men en del av mig oroar sig för att Elsa ska få veta att hon är adopterad och kanske ta det hårt. Jag vet inte hur jag ska ta upp det med henne om hon får reda på det. Kommer hon att förstå? Det här känns faktiskt ännu mer skrämmande än om någon annan skulle hinna berätta för henne före mig.
