Vår resa började för drygt femton år sedan, när jag och min man gifte oss. I början bodde vi hemma hos min svärmor i Göteborg, och vi arbetade tillsammans på tillverkningsfabriken vid ringleden. Sedan flyttade vi till en studentbostad och livet kändes hoppfullt och stabilt.
Jag såg tidigt min mans potential och uppmuntrade honom att läsa vidare på universitetet. Under tiden tog jag hand om hushållet och stöttade hans studier på alla sätt. Jag skrev hans inlämningsuppgifter och rapporter, satt uppe sent på kvällarna för att hjälpa honom klara kursen och bli befordrad på jobbet. Min egen akademiska bakgrund ledde aldrig till någon framgångsrik karriär, men jag fann tröst i familjens glädje och gemenskap.
När vår son växte till sig blev jag gravid med en dotter. Efter en tid återvände jag till arbetslivet, men våra barn var ofta sjuka och deras svaga immunförsvar krävde min närvaro och täta besök på vårdcentralen. Trots detta behöll jag en positiv attityd och kände stor tacksamhet över vår sammanhållna familj. Min mans engagemang i arbetet ökade, och vi lyckades till slut köpa en rymlig lägenhet i Vasastan så att barnen kunde få egna rum. De var överlyckliga. Ändå blev min mans frånvaro hemma alltmer påtaglig, och oron växte i mitt hjärta.
En dag fick jag veta av en gammal vän att min man hade en affär. Hon gick igenom exakt samma sak med sin egen make. Jag konfronterade kvinnan på min mans arbetsplats och bad henne att låta min familj vara ifred. Istället förnedrade hon mig inför alla och visade ingen som helst ånger. När min man kom dit, erkände han otroheten och sade att han ville skiljas han var trött på att leva ett dubbelliv.
Han anlitade de bästa advokaterna i Stockholm och lämnade mig och barnen utan något, utan att bekymra sig över vår situation eller ekonomi. Min exman blev helt uppslukad av sin nya relation, och jag hade svårt att hantera allt. Med hjälp av mina föräldrar lyckades jag köpa en liten lägenhet och hitta ett jobb för att försörja oss. Sakta började livet ljusna.
Ett år senare dök min exman upp, hade blivit arbetslös och lämnad av sin nya kvinna. Han hade dessutom råkat ut för en olycka. Han bad mig om hjälp, men bad aldrig om ursäkt för sin svekfullhet. Arrogant som han var, räknade han bara med min hjälp. Jag sade nej. Han lämnade oss ensamma när vi behövde honom som mest. Nu är det min tur att prioritera mina barn och mig själv, precis som han en gång gjorde med sitt eget liv.
