Jag var på väg hem från Gallerian med min son. Bredvid oss stod en kvinna med ett barn som var precis lika gammal som min son.
Bussen var proppfull det var nästan som att alla Stockholms människor hade bestämt sig för att åka hem samtidigt. Jag fick syn på en ung kille som satt med hörlurar och såg drömsk ut, så jag frågade vänligt om han kunde lämna sin plats. Han hoppade upp direkt, och både jag och min son slog oss ner. Som tack gav min son honom en Ahlgrens bil, vilket fick killen att rodna och le lite generat.
Sedan såg jag kvinnan bredvid försöka samma trix. Hon började rycka i axeln på en man som satt och halvsov, och eftersom han ignorerade henne gick hon direkt till max ljudstyrka. Mannen tog av sig hörlurarna med en min och såg lika förvirrad ut som någon som hittat en surströmmingsburk i sitt kylskåp.
Ser du inte att jag har ett litet barn med mig?! Ge oss plats! skrek hon så högt att till och med hennes son blev rädd och började gråta.
Jag vill faktiskt inte resa mig! sa mannen och stod på sig som en tvättäkta viking.
Och vet ni, jag håller med honom. Han var ju inte skyldig henne något! Ingen förtjänar att bli utskälld på det där viset. Jag föreslog att hennes son kunde sitta bredvid min, men nej då det var viktigare för henne att göra en scen än att hitta en lösning.
Jag har faktiskt aldrig betett mig så där. Om jag behöver något, frågar jag snällt. Om någon ger sitt säte till mitt barn, tackar jag så mycket. Om de säger nej, är det okej det är deras val. Men under alla mina år har ingen någonsin sagt nej till mig.
Kanske för att jag aldrig skriker eller gormar på främlingar. Det är väl ändå lite skönare för både mig och alla andra.
