En krispig höstdag satt jag på busshållplatsen och väntade på bussen. Det började regna, och det var bara fem minuter kvar tills bussen skulle gå. För att undvika regnet gick jag in i väntrummet och satte mig ner, drog fram mobilen och bläddrade igenom dagens nyheter. Då slog sig en livfull äldre dam ner bredvid mig på den lediga platsen, och vi började prata. Det märktes snabbt att hon gärna ville ha sällskap, så samtalet gled in på vardagliga saker som vädret.
Hon var pratsam och började dela med sig av sin livshistoria. Livet hade verkligen testat henne. En tragisk vändning hade gjort henne hemlös. Huset hon bott i var byggt för två familjer hon bodde i ena halvan, medan en annan osäker familj bodde i den andra. Vid ett vilt kalas bröt en brand ut hos grannarna, som sedan spred sig till hennes del. Hon lyckades rädda några tillhörigheter, men huset gick inte att rädda.
Utan någonstans att ta vägen flyttade hon in hos sin dotters familj i Göteborg. Men redan efter en vecka förklarade dottern att mormor blivit en börda och att hon måste lämna. Det gjorde ont att höra hur hennes egen dotter behandlat henne, med tanke på allt hon gjort för dem.
När jag frågade var hon bor nu, berättade hon att hon hittat en tom stuga i en liten by. Jag erbjöd min hjälp, men hon tackade vänligt nej och sa att hon hade allt hon behövde. Efter vårt samtal följde jag med henne och tog en bild på henne och bussen med byns namn synligt.
Väl hemma kunde jag inte släppa hennes berättelse, så jag kontaktade byrådsordföranden. En vecka senare åkte jag och mina vänner, som jobbar som snickare och byggarbetare, till hennes stuga för att hjälpa till.
Med hjälp av byrådsordförandens tips och bilden på hennes hus visste vi vad som behövde göras. Men stugans skick berörde oss djupt inget golv, inget tak, och rinnande vatten var endast en dröm då rören läckte och pengarna saknades.
Vi satte igång och arbetade tillsammans under en veckas tid. Tack vare stöd från våra kunder och generösa gåvor lyckades vi renovera hennes hem. Nu har hon rinnande vatten och en fungerande toalett. I den lilla två-rumsstugan lade vi nytt tak, putsade väggarna och lade nytt golv. Hennes tacksamhet var vår största belöning hon kramade oss var och en, och vi torkade alla glädjetårar ur ögonvrån.
Men här slutade inte godheten. Hela byn slöt upp! De byggde ett nytt staket, rensade upp tomten och tog emot oss som hedersgäster, bjöd på mat och till och med erbjöd oss övernattning. Den här upplevelsen har verkligen övertygat mig om kraften i medkänsla och den svenska gemenskapens värme.






