Jag har nog aldrig varit likgiltig inför andra människor. För några år sedan flyttade jag från en liten by till Stockholm. Fortfarande har jag svårt att förstå hur man kan bara gå förbi någon som uppenbart behöver hjälp, eller hur någon kan vräka ut en kvinna och hennes barn för att de inte kan betala hyran den här månaden. Självklart finns det undantag. Jag minns särskilt en händelse från 2007. Jag var på väg hem från jobbet och stannade till på ICA för att handla lite mat. Utanför satt en kvinna med ett barn. De fångade genast min uppmärksamhet. Mamman såg så trött och frustrerad ut.
Vad vill du? röt hon åt sin son.
Jag är hungrig, mamma, svarade pojken tyst.
Folk med barn passerade utanför butiken med fullastade matkassar. När jag såg pojkens slitna och för små kläder förstod jag att han verkligen var hungrig. Mamman verkade tappa kontrollen och knuffade till honom. Hon skrek att han förstört hennes liv. Med de orden sprang hon iväg och försvann, lämnade honom helt ensam. Jag blev mållös av hennes reaktion. När pojken insåg att hans mamma var borta, satte han sig ner och började gråta. Inte högljutt, utan i en tyst förtvivlan, som bara ett övergivet barn kan.
Jag tyckte så synd om honom men hoppades ändå att mamman snart skulle komma tillbaka. En halvtimme gick. Ingen kom fram till pojken, och hans mamma var fortfarande borta. Jag stod inte ut längre utan gick fram för att försöka trösta honom. Det kändes obekvämt att närma sig någon annans barn, man vet ju vad folk kan tänka. Men i verkligheten verkade ingen runtomkring ens märka något. Först var pojken rädd för mig, men när jag bad en väktare om hjälp för att hitta hans mamma, började han snart prata lite.
Så småningom fick jag veta att han hette Alvar och var fem år gammal. Jag gick in i butiken och köpte en macka och lite mjölk åt honom. Först ville han inte ta emot maten, men sen åt han glupskt.
Det visade sig senare att pojken inte hade fått något att äta på hela dagen. Mamman hade verkligen försvunnit och det fanns ingen annan att kontakta. Jag hade inget annat val än att lämna över honom till socialtjänsten så de kunde försöka hitta hans föräldrar. Men jag kände att detta inte var slutet för mig och Alvar. Som tur var hade jag vänner inom socialtjänsten och kunde följa hans ärende.
Det visade sig att mamman ensam hade tagit hand om honom efter att pappan stuckit. Hon hade haft ett jobb innan Alvar föddes, och brukade säga att graviditeten förstört hennes liv. Hon upprepade detta till honom gång på gång. Till slut hittades mamman. Hon ville inte ha med sin son att göra och lämnade honom bara: Det är okej. Han får hamna på barnhem. Alvar grät och bad henne att ta hem honom. Men hon skrev under ett papper där hon formellt avsade sig vårdnaden. Det blev ett hårt slag för honom.
Två år gick innan jag till slut fick adoptera Alvar. Jag var tvungen att fylla i massor av papper, så under tiden bodde han på barnhem. Jag hälsade på ofta och tog med presenter. Flera vänner frågade varför jag ville adoptera någon annans barn.
Tiden gick, och plötsligt hade min son vuxit upp. Jag ångrar inte en sekund att jag tog honom till mitt hem och mitt liv. Det var det finaste jag har gjort.
