Rebecca var sen till jobbet, men det bekymrade inte David det minsta. Han bar sig ständigt åt som om han var universums mittpunkt och trodde förstås att ingen annan kunde mäta sig med hans briljans. Hans “ovärderliga” råd levererades som om han tänkte att svenska akademin väntade spänt på varje stavelse. Enligt honom gjorde Rebecca alltid fel, och dum var hon också, trots sin universitetsexamen. David viftade nonchalant bort allt hon åstadkommit, vilket gjorde att hennes rosafärgade glasögon på deras gemensamma liv började tappa färg nu såg hon verkligheten lite tydligare, om än motvilligt.
Med varje dag som gick växte Rebeccas irritation och frustration. Hon lärde sig bemästra konsten att ignorera Davids pikar och anpassa sig bara för att slippa hans evighetslånga föreläsningar om livets alla små detaljer. Men just den här dagen rann bägaren över nu hade hon fått nog och bestämde sig för att säga ifrån, något hon borde ha gjort för länge sedan.
När David kom hem från jobbet strosade han rätt in i köket där Rebecca och deras dotter satt och åt middag. Han tänkte givetvis inte på att köksgolvet just torkats hans leriga kängor lämnade spår överallt. Rebecca bad honom lugnt men tydligt att ta av sig skorna, men det var som att tala till ett träd. Till slut sa hon det igen, nu med skarpare röst och betoning på varje stavelse. David såg ut som om någon sparkat omkull hans älskade IKEA-byrå och blev rasande.
Rebecca stod dock på sig och hävdade sin rätt, ifrågasatte på fullaste allvar vem som egentligen bestämde. År av surt tillbakahållen irritation flög ut som vårens sista slask. Hon sade rakt ut vad hon tyckte om Davids bristande hyfs och påminde honom om att hon faktiskt åstadkommit ett och annat i livet. Nu fick han minsann höra att det inte dög att bara vifta med handen om han ville ha något ville han ha assistans fick han säga till i god tid. Punkt.
När hon väl fått ur sig allt, förklarade Rebecca att hon inte tänkte lyda några fler order eller laga mat som han pekade ut. Autonomi, minsann! Egna beslut! För första gången på många år kände hon sig lätt och nästan fri typ som när glassbilen kommer på sommaren.
Rebecca stegade ut ur radhuset i Sundbyberg med en soppåse full av pasta och korv gårdagens misslyckade middagsexperiment. David gormade bakom henne, men Rebecca bara fortsatte, barsk och bestämd. Två timmar senare kom hon hem igen dyngsur och kall som en svensk november. David, oväntat omtänksam, hjälpte henne i torra kläder och bjöd på en rykande kopp te. Herregud, han kunde visst om han bara ville!
Han försökte sig på någon sorts samtal, men Rebecca satte snabbt ned foten: “Nu får du skärpa dig, annars får du gå. Det här tolererar jag inte längre.” David insåg plötsligt att han inte kunde köra vidare som tidigare, och för familjens och vänskapens skull behövde han nog faktiskt ändra sig. Rebecca krävde nu att han skulle menade allvar med förändringen, vilket David storögt lovade.
Med nyvunnen entusiasm svängde David ihop en carbonara uppenbart ett fredsoffer i makaroni-anda. Med pastan som yxa gick de in i ett nytt kapitel där båda ansträngde sig lite extra, i hopp om ett mindre stormigt och mer harmoniskt liv tillsammans. Och kanske, bara kanske, skulle golvet i köket få vara rent fler än fem minuter åt gången.
