Fram till 38 års ålder lyckades vår mamma och pappa inte få några barn, trots att de försökte ordentligt. Läkarna ryckte på axlarna och pratade om mysterier som tydligen överskred det medicinska kunnandet på Karolinska. Mamma gav till slut upp och började tänka på livet utan barn. Pappa var mest… nonchalant. Hans mantra var: Ta det lugnt, det ordnar sig. Man kan väl säga att barn inte stod särskilt högt upp på hans agenda.
Trots all hopplöshet mumlade mamma en bön till Gud om att få åtminstone ett barn. Och ja, antingen det var Guds vilja eller bara universums humor, så dök jag upp.
Mamma blev lycklig som en student på lönehelgen inget kunde stoppa hennes glädje. Men medan hon svävade på rosa moln, hade pappa redan snurrat ett varv till på Jag vill inte bli störd-karusellen, och fick lätt panik varje gång jag drog igång nattkonserten. Ett år senare kom mina tvillingbröder. Då sjöng mamma tacksamhetssånger så högt att grannarna nog undrade om det var nyår. Hon var nu Sveriges lyckligaste mamma. Och pappa? Han såg fortfarande ingen vits med barn och bestämde sig för att göra en liten svensk affär.
Han fick mamma att godkänna försäljningen av lägenheten. Han hävdade att vi behövde större boende (vilket var sant) och att vi kunde köpa en pampig lägenhet i Vasastan och ta ett litet lån för resten. Mamma gick på det. Men så fort pengarna landade på hans konto, drog han som ett aprilskämt. Ingen vet var han tog vägen, inte ens Google Maps.
Där stod mamma ensam med tre barn och ingenstans att bo. Vad göra? Jo, vi flyttade in hos hennes föräldrar. Plötsligt bodde fyra barn och två pensionärer i två rum. Mamma tappade förtroendet för både relationer och män, och fick jobba hårt. Att försörja och klä tre barn kräver mer än ett par kuponger från ICA.
Så där bodde vi, tills mormor gick bort och sedan morfar. Plötsligt blev det mer plats men det var inget att fira. En dag tog mamma oss till parken. Det var sommar, lekplatsen var full av barn, och då dök en man upp som såg ut att vara på samma våglängd som mamma. Han försökte göra sig till, men mamma avvisade honom gång på gång. Vi gick till den där parken många gånger, tills hon till slut gav honom sitt nummer, och de började träffas.
Två månader senare flyttade vi in i en stor trerummare tillsammans med Adam. Han tog oss alla och blev vår bonuspappa. Från den dagen fick vi något som liknade en svensk Astrid Lindgren-barndom: vi skrattade, grät, firade och misslyckades ihop. Nu är vi vuxna och kallar Adam för pappa, helt utan ironi.
Så, för att vara överdrivet svensk: en kvinna med barn är inte alltid en last. Det finns alltid en chans till lycka, även efter ett misslyckat försök till lycka. Vår biologiska pappa drog, men Adam, som den stabila Sven han är, tog oss och gjorde oss lyckliga. Tack och lov för bonusfamiljer och andra svenska mirakel ibland är livet som en rackarns bra Melodifestivalen-final.
