Föreställ dig att du, genom en sorts mirakulös tillfällighet, köpt en egen liten lägenhet i en svensk kuststad kanske i Varberg. Du flyttar dit, nära havet, och plötsligt är du ensam, men ändå märkligt omringad av släkten som aldrig tidigare brytt sig om hur du mår. Ingen har undrat om du är frisk, om du lever. Ingen har frågat varför du har slitit i fem år utan att ta semester.
I Sverige kan folk vara väldigt gästvänliga ibland så mycket att de släpper in främlingar för att övernatta. Men när någon blir lite för självklar och lever på någon annans bekostnad, då gränserna börjar suddas ut och stressen smyger sig på. När blir gästfriheten något som får dig att vilja slänga ut alla, bara för att få vara ensam hemma igen?
Det är inte alltid familjen dyker upp hos den som plötsligt fått det gott eller skaffat sig ett trevligt boende. Men har du en lägenhet vid havet, så blir det som en vallfärd. Flödet tar liksom aldrig slut.
En sommarnatt kom min kusin, Evalina, över. Hon hade svårt att andas; det kändes som att något brände i bröstet och pressade inifrån. Hon gick till läkare, men ingen hittade något fel. Det visade sig att hon var utsatt för en ständig stress, så inpräntad att hon inte längre själv märkte det. Orsaken dolde sig precis under ytan…
Allt började när Evalina köpte sin lägenhet. Hon var tokig nog att ge sin mamma, Birgitta, extranycklarna. Då kändes det rimligt mamma bodde fyra timmar bort med tåg, men kom ofta på besök. Evalina fick lämna jobbet för att möta mamma vid stationen.
För att slippa detta gav hon nycklarna till mamma, och problemet verkade löst. I början var allt lugnt. Sen började Birgitta komma, inte ensam, utan med släktingar, grannar, vänner hela Sundbyberg tycktes plötsligt vilja andas havsluft i Varberg.
Vilken lyx du har, Evalina! Låt oss bo hos dig! Det här måste man ge tillbaka med godhet.
Evalinas man, Håkan, var ofta på jobbet eller iväg på affärsresor och så märkte han inte detta strömmande släkttåg. Evalina trodde ärligt att hon gjorde rätt att hon gjorde något bra. Trots att Varberg var liten, blev lägenheten hennes tillhåll för många, och mamma var glad att hjälpa alla. Fast det var genom dotterns händer, inte egna pengar. Allt det goda gick via Evalina.
Hon stod ut med mammas upptåg, packade ihop sig och Håkan i ett rum, medan släktflödet tog över det andra. Hon lagade mat, serverade ordentligt, såg till alla. Hon tog till och med extrajobb, för pengarna räckte aldrig. Sedan kom pandemin, Håkan blev hemma och arbetslös. Gästen hade ingen rädsla för sjukdomar, de dök upp ändå, stannade utan att fråga.
Till slut fick Håkan nog och sa:
Antingen tar du tillbaka nycklarna från din mamma och förbjuder henne att bjuda in folk till vårt hem, eller så lämnar jag dig.
Evalina hade det svårt mamma hade ju uppfostrat henne till snäll flicka men hon ville inte mista Håkan. Hon tog modet och pratade med Birgitta.
Birgitta började genast skylla på dottern, kallade henne hjärtlös, fejkade till och med sjukdomarna och påstod att dottern gett henne hjärtproblem. Hon förbrukade all sin energi på att manipulera, men Evalina stod fast.
Mamman vägrade ge tillbaka nycklarna och deklarerade att hon inte längre hade någon dotter! Och ville inte se henne igen! Till slut bytte Håkan låset. Man vet aldrig vad oväntade gäster hittar på. Några gånger kom folk förbi och knackade men ingen öppnade. Att mata oändlig släkt är ganska otacksamt.
Evalina ångrade att relationen till mamma var förstörd. Men samtidigt kände hon lättnad nu hade hon råd med sitt. Bröstsmärtorna blev plötsligt drömlikt borta. Hon anpassade sig inte längre till mammas förväntningar, och blev till sist fri att andas havsluft själv.
Och medan havet brusar svagt under natten, svävar Evalinas tankar surrealistiskt och drömlikt över det lilla hemmet vid svenska kusten, där flaskposten från släkten nu är förseglad och hon omsluten av ensamhetens märkliga ljus.
