Du frågar kanske hur jag hamnade här i livet och hur jag kunnat acceptera allt detta, men jag måste säga att alla kvinnor som älskar är blinda. Jag har varit blind. Hela livet har jag försökt, lärt mig, kämpat. Mamma sa alltid när jag var liten att om jag ville ha ett bra liv måste jag jobba hårt. Hon sa också att en kvinna ska vara stark och självständig, så att hon klarar sig om något händer.
Men den där sista lärdomen blev nästan ett problem för mig. När jag träffade killar så var jag kanske lite för självständig, och det var inte särskilt många som uppskattade det. De flesta killar då ville ha någon mild och omsorgsfull som kunde låta dem visa upp sin styrka och manlighet. Jag tog helt enkelt hand om mig själv.
Sen blev jobbet min stora grej. Jag var nästan som en “gammal ogift tjej” tills jag var 35, när jag träffade Henrik han är lika gammal som jag. Det som förvånade mig mest var att han faktiskt respekterade min självständighet. Han insisterade aldrig på att hjälpa mig om jag själv sa att jag fixade det. Han gav mig aldrig rosor eller viskade fjantiga, söta ord i örat sådant som jag inte klarar av. Med honom var jag verkligen en jämlik partner. Men jag borde ha förstått vad det skulle kosta mig, för den så kallade jämlikheten var egentligen inte särskilt jämlik.
Vi gifte oss och Henrik flyttade in hos mig. Han hade ingen egen lägenhet, han bodde hos sin mamma. Det var inget jag ville att bo med svärmor, det har jag hört skräckhistorier om. Och redan första månaden gav Henrik inte mig några pengar från sin lön, han sa att han behövde betala tillbaka ett litet lån han tagit för sin mammas operation.
Jag sa inget, försökte vara förstående. Vi är en familj nu låt honom få betala av det där lånet, sen kan vi ta tag i allt tillsammans. Men i sju månader hände ingenting, han sa att hans lön var för låg, att han fått färre timmar eller något sånt. Under tiden betalade jag för maten, nöjen och räkningar. Sen började han prata om att spara till ett hus på landet. Semesterdrömmar och sånt där.
Men under fem års tid har jag aldrig fått se ett bankutdrag. Vi är ju en familj, eller hur? Då bråkade jag med honom. Hur kunde det gå till att det varit jag som försörjt oss i fem år? Det är inte rimligt. Han packade sina grejer och stack hem till sin mamma. Ja, så enkelt var det. Tre dagar senare, när jag inte orkade mer, hämtade jag hem honom igen. Och så fortsatte allt i samma gamla hjulspår. Han vill fortfarande inte bidra med pengar till någonting. Jag är så enormt trött nu, och jag skulle vilja lägga pengar på lite typiska tjejgrejer men jag har ju inga pengar över, allt går till familjen. Vad ska jag egentligen göra? Ska jag skilja mig? Kommer han någonsin att förändras?
