Jag är i en relation med min pojkvän sedan två år tillbaka. Han friade till mig och självklart sa jag ja! Men något störde mig: han verkade inte ha bråttom att flytta ihop.
Han bodde fortfarande i sina föräldrars rymliga trea i Göteborg, medan jag hyrde ett rum i en studentkorridor. Jag tycker att det är viktigt att bo ihop innan giftermålet, så man får chans att “prova på” rutinen och lära känna varandras skavanker på riktigt. Jag tog upp det med min fästman, men han låtsades som att jag pratade om vädret iskallt ointresse.
Sedan inträffade stjärnornas perfekta alignment: hans föräldrar skulle till stugan i Småland i två veckor och vi fick hela lägenheten för oss själva.
Jag bestämde mig för att bli den perfekta hushållerskan. Jag lagade mat, städade, diskade och såg till att allt var skinande rent och snyggt. Varje dag försökte jag överraska Sebastian med husmanskost och gjorde mitt bästa för att behaga honom.
Men så kom det där lilla “men”. Jag bad honom dammsuga och fick svaret att sådant sysslar bara kvinnor med “I vår familj ska mannen stå för försörjning, inte hålla på och hjälpa till hemma.” Jag höll mig lugn, tänkte att när vi väl flyttar ihop så skulle det ordna sig, kanske till och med på något magiskt svenskt sätt.
När hans föräldrar skulle komma hem igen, hade jag putsat hela lägenheten så det blänkte om parketten och fönstren. Tänkte att jag skulle imponera lite. Jag bakade kladdkaka, fixade middag och åkte hem till mig för kvällen.
Dagen efter berättade Sebastian att hans mamma inte alls var nöjd med mig. Tydligen hade jag inte varit en bra värdinna. Jag blev faktiskt chockad för när jag var där första gången såg det ut som någon hade haft en trevlig fest med dammråttor och ostädat kök. Varför så missnöjd med mig? Hon verkade inte ens uppskatta mitt fika, tyckte det smakade konstigt. Jag blev riktigt förolämpad!
Jag börjar tro att hon bara vill ha kvar Sebastian hemma och inte släppa iväg honom till någon ny. Kanske hon har spanat in någon annan, mer passande flickvän från grannkvarteret… Varför tror jag det? Jo, efter att föräldrarna kom hem, blev Sebastian kylig och distanserad vi sågs knappt alls, och hördes bara på sms då och då. Bröllop? Nja, känns inte längre som att det ens finns i kalendern.
Vad tycker du?
