Jag råkar vara 60 år gammal och bor ensam. Jag har aldrig haft barn, och är inte gift nu heller även om jag en gång var det. När jag var 25 år, gifte jag mig av kärlek.
Äktenskapet krossades av min makes otrohet. Han tog med sin älskarinna hem till vår lägenhet. Det kunde jag inte stå ut med, så jag packade mina saker och flyttade hem till mina föräldrar. Bara två månader efter skilsmässan fick jag veta att jag var gravid.
Ärligt talat ville jag inte berätta för min exman. Jag sökte aldrig kontakt. Beslutet var mitt jag skulle uppfostra mitt barn ensam. När min son föddes gav läkaren mig sorgliga besked. “Ditt barn är mycket svagt, och det är inte allt. Han lider av en obotlig sjukdom. Det är en enorm tur om han lever tills han blir 11 eller 12 år.”
Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle vända mig. Jag uppfostrade min son, ammade honom varje dag, men tanken om att mitt barn snart skulle lämna världen lämnade mig aldrig.
Min son levde tills han blev 15 år. Det blev så att både min son och min pappa gick bort med bara en veckas mellanrum. Jag förlorade två av de viktigaste människorna i mitt liv.
Min pappa lämnade sin lägenhet till mig, en stor och väldigt centralt belägen i Stockholm. Jag hade bott ensam alla dessa år och lät inte många män komma nära. Längtan efter barn fanns kvar, men rädslan att samma tragedi skulle hända igen gjorde att jag aldrig vågade ta risken. När jag fyllde 45 köpte jag en laptop för att kunna ha kontakt med släkten och läsa nyheterna.
När släkten fick veta att jag bodde ensam började de hälsa på mig var och en. De tog med sig presenter och små svenska souvenirer. Ofta frågade de om jag hade skrivit något testamente och när de fick veta att jag inte gjort det började de beklaga sig över sin egen ekonomi. Vissa smickrade även andra för att framstå som mer hjälpsamma eller värdiga i mina ögon. Men i själva verket vet jag redan till vem jag vill lämna min lägenhet. Jag har en väninna, Ingrid, vars dotter Tova har alltid hjälpt mig helt utan baktankar.
Min familj är bara intresserade av lägenheten. Till slut slutade jag att kontakta dem, men det stoppade dem inte.
En dag ringde min kusin och frågade på ett oförskämt sätt om jag fortfarande lever och till vem jag tänker ge lägenheten. Då blev jag så sårad att jag blockerade dem alla, så att de varken kunde ringa eller skriva till mig längre.
Ibland saknar jag gemenskapen, men oftast känner jag mig stark och tillfreds för jag vet att jag har gjort mina val, och nu lever jag mitt liv på mina egna villkor, här i min ljusa lägenhet vid Odenplan.
