Stockholm, fredag kväll
Jag skriver det här med handen stilla, för kvällen blev en sådan som jag inte kommer glömma på länge. Det började när Henrik, affärsman och självsäker som få, bjöd ut mig på vår andra dejt. Han föreslog middag på ett av de flottaste ställena vid Strandvägen, där de dämpade lamporna gav rummet en elegant mystik och servitörerna gled runt diskret som om de svävade.
Henrik passade väl in: välklädd i dyr kostym, ett stiligt armbandsur, och den där självsäkra, lite ironiska minen som säger att han är van vid att få allt han pekar på.
Beställ precis vad du vill, sa han avslappnat, utan att ens titta i menyn. Jag tycker inte om när kvinnor begränsar sig.
Orden lät som en replik ur en saga om en generös prins, men jag kände ett sorts obehag. Det var något med hans granskande blick, och sättet han talade om sina tidigare förhållanden där kvinnorna visst alltid såg honom enbart som plånboken.
Själv valde jag en sallad med rökt anka och ett glas riesling. Henrik slog på stort: entrecôte, tartar, en flaska rött från Bourgogne. Han berättade om sina affärer, beklagade sig över ytliga folk, talade om värderingar och djupare relationer. Jag lyssnade och nickade, men det kändes som att jag var på en intervju, där ett oväntat test kunde dyka upp när som helst.
När notan kom en svart, elegant mapp fortsatte Henrik att prata om samhällsmoral. Han slöt händerna om kavajens innerfickor, rev runt i byxfickorna och hans min förändrades, från självsäker till plötsligt förvånad.
Men attans sa han, och såg mig rakt i ögonen. Jag måste ha glömt plånboken på kontoret, eller så ligger den i bilen.
Han ryckte på axlarna och spelade hjälplös, men det fanns ingen verklig oro. Han bad inte servitören vänta, han försökte inte swisha han bara satt där och betraktade mig.
Lite pinsamt det här, sa han avslappnat. Kan du lösa det? Du betalar nu, så swishar jag dig sen. Eller så bjuder jag nästa gång, med ränta.
Här insåg jag att det inte var en slump eller glömska. Det var ett test något han pratat om i en halvtimme.
Jag har läst om sådana prövningar på forum och sett det i billiga tv-serier, men jag trodde aldrig att det skulle hända mig, och inte från en vuxen framgångsrik man.
Hans logik var enkel: Om jag betalar för båda utan att protestera, är jag bra enkel att hantera. Om jag vägrar, är jag girig och ute efter pengar. Nu satt inte affärsmannen framför mig, utan en osäker manipulatör, som försökte spela kontrollspel.
Han var säker på sin seger i hans världsbild borde jag tyst plocka fram kortet och betala.
Jag tog långsamt fram min plånbok ur handväskan, lugnt och utan brådska. Henrik slappnade av, övertygad om att hans lilla plan fungerade.
Självklart, inga problem, sa jag och vinkade på servitören.
Men när servitören kom sa jag tydligt:
Dela upp notan, tack. Jag betalar min del. Står för salladen och vinet. Herrn får stå för sitt kött, vin och dessert.
Henriks leende försvann direkt.
Vad menar du? viskade han, och böjde sig mot mig. Jag har ju ingen plånbok!
Jag förstår, sa jag, och blippade mitt kort på terminalen. Men vi känner inte varandra så väl. Det är rimligt att var och en betalar sitt. Du valde restaurangen, beställde det dyraste det är inte mitt ansvar. Du är vuxen, och du kommer säkert lösa det.
Servitören stod stilla och såg nervöst mellan oss. Henrik blev röd, och hans polerade yta flagnade bort, lager för lager.
Du är allvarlig? viskade han. För några kronor? Jag sa ju att jag skulle betala tillbaka. Jag ville bara testa dig.
Och du har fått ditt svar, sa jag, reste mig från bordet. Jag låter ingen manipulera mig.
På väg mot utgången kände jag att jag behövde sätta punkt. Han satt kvar, arg och förvirrad, utan plånbok.
Jag gick tillbaka, grävde fram några skrynkliga hundralappar och några mynt ur väskan sådant som brukar ligga kvar där.
Så om plånboken är i bilen har du väl inte ens pengar till tunnelbanan, va?
Jag la pengarna bredvid hans dyra vin.
Här, till SL-kortet. Se det som mitt bidrag till din forskning om kvinnors själar.
Folk vid bordet bredvid sneglade. Henrik såg ut som om han fått en örfil.
Jag gick ut i kvällsluften.
Den här kvällen kostade mig bara sallad och ett glas vin en liten summa för att genomskåda en person i tid och slippa slösa år på fel människa. Jag hoppas Henrik lärt sig något, men sådana män brukar sällan ändras.
Frågan är: hur skulle du gjort? Hade du räddat den glömska kavaljeren, eller stått på dig hårt men ärligt?
Och jag har lärt mig: Respekt för sig själv är alltid viktigast.
