Åsa har alltid varit ensamstående och uppfostrat sina två döttrar på egen hand. Deras pappa gick bort när de var små, och Åsa gifte sig aldrig om. Hon var orolig över att en ny man kanske inte skulle behandla hennes barn väl, och för henne kom flickorna alltid först, långt före tankarna på ett nytt äktenskap.
Den äldsta dottern heter Ylva och den yngsta heter Lovisa. Ylva gifte sig tidigt och fick en dotter, som hon döpte till Ingrid. De flyttade ihop i hennes mans lägenhet, men det äktenskapet blev kort. Efter några år, med lilla Ingrid på armen, kom Ylva tillbaka till Åsas hem.
Lovisa blev irriterad, hon misstänkte att Ylva hade återvänt till mammas lägenhet med avsikten att få Lovisa att flytta ut. Men det visade sig vara fel. Ylva mådde riktigt dåligt, hon hade fått cancer. Ingrid bodde nu hos sin mormor.
Lovisa var gift och hade två barn vid det här laget. Åsas äldre faster erbjöd Lovisa en egen lägenhet, och utan att tänka så mycket på det skrev hon över den direkt på Lovisa, med löftet att om något skulle hända så skulle det aldrig bli någon diskussion om mammans lägenhet.
Ylva gick bort när Ingrid var sjutton år gammal. Sedan blev även Åsa sjuk. En dag kom Lovisa förbi och frågade Åsa: Vem kommer att få lägenheten när du inte finns längre?
Vad menar du? sa Åsa. Ingrid ska ha den. Hon är ensam, hennes mamma är borta och hennes pappa har ingen kontakt med henne. Hon ska inte behöva vara hemlös.
Lovisa protesterade: Men jag är ju din dotter. Ingrid är bara ditt barnbarn och jag har två barn själv. Hon blir vuxen snart och kan köpa en egen lägenhet. Ge tillbaka min lägenhet till mig! Hon sa det högt och känslosamt.
Nej, vi kom ju överens om något annat tidigare, svarade Åsa bestämt.
Då sätter jag aldrig min fot här igen, utbrast Lovisa och stormade ut.
Det spelade ingen roll för Lovisa att Ingrid behövde tid att plugga eller ta hand om sin sjuka mormor. Nu när hon inte fick lägenheten ville hon inte ens prata med Åsa längre. All kontakt mellan dem tog slut, bara för att Hon inte fick en bostad. Allt blev så märkligt – och så typiskt dramatiskt som bara familj kan vara.
