Vi är väl moderna människor, eller hur? Han föreslog att vi skulle flytta ihop, men med villkoret att alla utgifter delas lika, medan hushållssysslorna skulle falla på mig, eftersom jag var kvinna Då blev det helt tyst. Jag minns att jag blev alldeles ställd.
Vi hade varit tillsammans i ett halvt år. Det var en tid då små brister hos partnern uppfattades som charmiga personlighetsdrag, och framtiden målades i ljusa färger. Gustav verkade nästan perfekt för mig: intelligent, trygg, beläst och alltid välklädd. Vi spenderade helgerna på mysiga caféer i Stockholm, promenerade i Kungsträdgården, pratade om filmer, och våra tankar och intressen kändes som om de helt sammanföll.
Men snart blev det tydligt att vi hade olika drömmar om livet. Jag såg relationen som ett jämlikt partnerskap, medan han mest såg det som ett sätt att få komfort utan att behöva anstränga sig.
Samtalet om att flytta ihop kom fram under en vanlig middagskväll. Han hällde upp te och sa plötsligt: Du, vi är ju rätt trötta på att pendla mellan varandra. Det är ju slöseri att hyra två lägenheter. Ska vi flytta ihop? Vi kan leta upp en fin tvåa nära city.
Jag log, för jag hade länge hintat om det steget. Men orden som kom därefter fick mig att sätta ner koppen och verkligen betrakta den man jag trodde mig känna.
Men vi måste verkligen sätta regler från början, sa han sakligt, som om vi diskuterade ett hyresavtal, inte att bygga ett gemensamt liv. Vi är moderna, tycker jag. Ekonomin ska vara uppdelad, gemensamma kostnaderallt delas lika. Hyra, el, mat50/50.
Jag nickade. Jämlikhet är jämlikhet.
Och hushållet då? frågade jag, väntade mig samma 50/50.
Gustav blev lite generad, men log avväpnande: Det där har naturen redan löst. Du är ju kvinna, så hemtrevnad är i ditt blod. Matlagning, städning, tvätt det faller på dig. Jag hjälper om jag har lust: slänger soporna eller fixar en hylla om den ramlar ner, men det mesta gör du. Du vill väl känna dig som riktig värdinna?
Det blev tyst. Jag såg på honom och försökte få ihop hans pussel.
Varför betala för en hushållerska när man har en älskad kvinna?
Jag valde att tala hans språk.
Jag hör dig, Gustav, sa jag lugnt. Du vill dela på ekonomin, det är rimligt. Du vill ha ett välskött hem: god middag, rena skjortor, glänsande golv. Men jag, precis som du, har ett heltidsjobb. Jag har varken ork eller lust att spendera kvällarna på att serva lägenheten.
Han såg spänd ut men lyssnade.
Därför har jag ett motförslag, fortsatte jag. Om vi delar utgifterna, låt oss göra det civiliserat. Vi anlitar en hushållerska två gånger i veckan: städning, strykning, matlagning för några dagar. Kostnaden delar vi jämt. Då blir det rent och gott och ingen behövs överanstränga sig. Jag fixar mys själv, tänder ljus och väljer gardiner.
Hans ansikte ändrades: först överraskning, sedan irritation, till slut avstånd. Jag såg hur han räknade i huvudet, och slutsumman passade honom inte.
Varför ha en främmande människa hemma? sa han surt. Det är bara onödiga utgifter. Du är kvinna, är det så svårt att laga middag åt din man? Det är omtanke, inte arbete.
Så fort det blev tal om värdet av kvinnans vardagsslit, blev det kärlek och kallelse. Att laga middag var omsorg. Men dela på matkostnaddet var affärsmässigt.
Gustav, sa jag mjukt, om jag lagar middag efter åtta timmar på jobbet medan du spelar på datorn eller ser på TV, är det inte omsorg, det är utnyttjande. Vi har beslutat om delad ekonomidå delar vi allt. Antingen delar vi sysslorna lika, eller så hyr vi in någon och delar kostnaden. Det känns inte rätt att betala lika mycket som du, men slita dubbelt.
Han sa ingenting. Middagen gick i spänd tystnad, och han sa att han måste fundera.
Nästa morgon fick jag inget God morgon som vanligt. På kvällen kom ett torrt sms om att han jobbade sent. Efter tre dagarvar han borta. Svarade inte på samtal.
Efter en vecka fick jag höra från gemensamma bekanta: Det tog slut för att du är så materiell och oduglig på hemmet. Att jag bara är ute efter pengar och inte är redo för familjeliv.
Först gjorde det ont. Ett halvt års relation, drömmar och illusioner. Men sen kände jag bara lättnad.
Hans försvinnande blev det bästa svaret på alla frågor. Han behövde inte mig, han behövde ett bekvämt, varmt boutan att behöva lyfta ett finger.
Gustav försvann och tack och lov för det. Jag anlitade en hushållerska till mig själv. Kommer hem till en ren lägenhet, brygger te och känner: vilken lycka att slippa serva någon som inte uppskattar mig.
