AXKORNEN.
Ungefär tjugofem år har gått sedan den där tiden då jag var ung och grön. Distriktsläkaren, trots alla mina protester, bestämde då att jag skulle läggas in på den medicinska avdelningen.
Jag var tjugotre år och min man, Erik tjugosex. Erik arbetade som ingenjör på ett konstruktionskontor och jag var inne på mitt sista år på universitetet. Vi hade varit gifta i två år, men barn fanns inte på kartan än blöjor låg inte direkt i våra framtidsplaner.
Jag såg mig själv som den perfekta hustrun, nästan utan brister. Men i Erik, han blev liksom min spegel för alla världens mörka fläckar. Jag började störa mig på att han, enligt mig, ägnade för mycket tid åt sin motorcykel och för lite åt mig. Jag var övertygad om att jag kunde tvinga honom att förändra det jag inte gillade hos honom. Men det visade sig att det bara var jag som behövde förändras.
Efter en stressig och utmattande tentaperiod orkade kroppen inte längre min mage började värka otroligt mycket. Jag mådde illa och kunde varken äta eller dricka.
Lilla vän, sa grånade Ingemar Lund, och rättade till glasögonen på näsan. Ta vara på din hälsa medan du är ung, och kläder när de är nya. Och bråka inte med mig, Karin. Du behöver undersökas ordentligt och få vård. Nu överlåter jag dig i mina goda kollegors händer och tvår mina egna ta hand om dig, lilla vän.
Läkaren räckte mig en remiss, och snyftande och tårögd gick jag och anmälde mig för inläggning.
Vi var fyra på vår sal två äldre damer omkring femtio, en liten gumma i vitprickig bomullssjal vars ålder var omöjlig att gissa, och så jag. Gumman hette Ingrid Lundgren, de andra två har jag glömt namnen på.
Jag hade ingen lust att prata med någon var arg på hela världen och särskilt på min man, som jag då trodde ville bli av med mig och inte hade stått på sig om att jag skulle slippa sjukhusvistelsen.
Jag låg där, hopkrupen mot min magknip, med ryggen mot väggen och ältade min olycka, anklagade alla i tanken.
Ta dina burkar och flaskor jag tänker inte äta detta, sa jag till Erik varje gång han kom med matpaket.
Men Karin, läkaren sa att ångad lax är precis vad du behöver just nu, försökte Erik milt snälla, smaka i alla fall. Jag har verkligen ansträngt mig! Och lite potatis i alla fall, ta en sked.
Tjata inte! väste jag åt honom jag vill inte. Ge fisken åt gatskatterna, men de äter nog inte heller sånt skräp.
Erik suckade tungt och gick, ledsen, medan jag försökte såra honom ännu mer och slängde efter honom några elaka kommentarer.
Kom inte hit fler gånger, brukade jag avsluta.
Erik kom ändå, både före och efter jobbet, oavsett mitt gnäll. Varje morgon stod det nylagad mat på mitt sängbord, han slog in glasburkarna i filtar för att hålla maten varm så att jag kunde äta hett, och ändå förstod jag inte att uppskatta hans omtanke.
Hur hann han laga så många olika sorters rätter till mig? Idag inser jag att det inte var lätt att vara min man, men då brydde jag mig inte om det.
Ingen förbättring syntes efter alla mediciner, sprutor och dropp. Jag tynade bort där, blev mager, kinderna sjönk in och under ögonen: djupa ringar. Fullständiga utredningar ledde till en diagnos: kronisk magkatarr. Inte världens allvarligaste sjukdom, kanske du tycker? Men det var min prövning.
Efter läkarens behandlingar satt jag på sängen och stirrade ut i tomheten. Ingen närmade sig, eftersom jag spred bara negativitet. Jag visste det, men kunde ändå inte ändra mig.
En natt blev vi bara två kvar i salen, när de andra fick permission hem. Bara Ingrid Lundgren och jag.
Sover du, Karin? viskade den lilla gumman.
Nej, har ont i magen, svarade jag kort och vände mig om.
Vet du, Karin, fortsatte hon jag hamnar på det här sjukhuset tre gånger om året, bara som förebyggande. Katarren går att hantera hemma, men ibland, det är bra med lite hjälp.
Ni tänker hålla föreläsning om kost nu? snäste jag det vet jag redan.
Nej, det har du fått om bakfoten, sa Ingrid lugnt. Du påminner mig bara om mig själv. Kollrig och obstinat, det var jag med, femtiofem år sedan.
Jag vände mig om och lyssnade.
Gumman satt på sängen och såg på mig med värme. För första gången såg jag henne liksom riktigt. Kort och krokig som en gammal säl, smal, med ett stort puckel, såg hon nästan ut som en figur ur en gammal saga. Men! Hon utstrålade ett sådant lugn och ljus. De ljust blå ögonen glimmade av vänlighet och det var som om hela gumman lyste.
Jag insåg också att det hela tiden kom folk till henne från andra rum både män och kvinnor, och även personalen. De pratade ivrigt med henne, hon nickade förstående och lyssnade tyst. När samtalet var över sa hon ibland något tyst, och då log de och nickade medhållande.
Folk grät ibland när de lämnade, men oftare log de när de gick därifrån.
Inför hemgång brukade tidigare patienter ge henne små gåvor som tack någon delade med sig av pepparkakor, en flaska filmjölk eller en ask skumgodis, de som tillfrisknat kom med några burkar barnmat, choklad eller marmelad.
Ingrid Lundgren tackade och kramade alla uppriktigt, och när de gått torkade hon tårarna med sin näsduk.
Vill du lyssna, Karin, så ska jag berätta en historia, log Ingrid med mungiporna en sak jag aldrig berättat för någon.
Men de där blå ögonen förblev ledsna, som om de levde ett eget liv. Jag skämdes över mitt dåliga och respektlösa beteende.
Rynkorna slätades av ett ögonblick bort, och hon blev som en skrämd liten flicka.
Förlåt min surhet, Ingrid jag vill gärna höra din berättelse.
Ta lite köttbullssoppa hon pekade på burken inslagen i filt.
Jag tog burken, och när jag smakade första skeden ville jag rynka näsan som vanligt men stoppade mig. Plötsligt släppte magkrampen! Jag åt nästan halva! Och det smakade gott.
Nå, fröken kinkig, var det gott? sa Ingrid.
Ja, riktigt gott, sa jag.
Men ät långsamt, magen klarar inte för mycket direkt. Du ska börja respektera andra, särskilt din man. Han älskar dig. Sluta stöta bort honom och sluta vara så tvär. Nå, nog om det. Jag lovade ju berätta något om mig själv.
Ingrid drack te ur en gammal aluminiumkopp och doppade en skorpor med russin.
Jag växte upp i en stor familj, vi var sju barn. Storebror Stig dog tidigt i tuberkulos, lilla Märta i feber när jag var sju. Pappa jobbade på fabriken, mamma skötte hem och barn. Hon var duktig med nål och tråd, halva byn bar hennes kläder.
Jag älskade att läsa och var en flitig elev och utbildade mig till folkskolelärare. Som ung och ambitiös återvände jag hem till byn, och då började friarna komma. Men jag ratade dem allihop ingen var bra nog.
Usch, sa jag till mor denne Sven då? Stallpojke? Ska jag bli hans hustru? Hans händer luktar gödsel. Eller Bengt, vår granne han super bara. Bertil, speleman spelar bort allt. Olof, herde kan ju inte ens läsa! Nej tack! Hellre gammal ungmö än bondfru till de där.
Mina föräldrar ruskade på huvudet men kunde inte få mig på andra tankar.
En dag kom en ny skolchef till byn, från Stockholm. Lång och stilig, blåögd och vänlig, tog han mitt hjärta med storm. Alla barn älskade honom han stannade efter lektionerna för att hjälpa dem som låg efter, helt frivilligt, utan att ta betalt.
Vi gifte oss. Ingrid reste sig, puffade till min kudde.
Min mor varnade mig: Var mjuk med din man, visa honom respekt, slit nu med din stolthet. Han är ju en fin människa, snälla flicka.
Men jag gjorde alltid tvärtom. Med min man, Lars, jobbade jag på skolan. Tre år efter bröllopet föddes vår första dotter, Vibeke. Hon var sjuklig med hjärtfel och dog när hon var elva, precis innan andra världskriget.
Vår andra dotter, Ylva, var så lik sin far! Vacker, smart, duktig i allt.
Lars åkte ofta in till stan på möten, han brukade köpa tyg till mig och mamma sydde fräscha kläder åt mig jag gick alltid klädd som byns största stilikon! Men jag var ändå aldrig riktigt nöjd. Antingen var blommorna för små eller tyget för mörkt.
År 1933 började svår svält. Varje månad delade vi upp maten i trettio högar en för varje dag, annars hade vi inte överlevt. Idag kastar jag fortfarande inte bort några melon- eller pumpafrön.
En dag fanns det två-tre potatisar för hela familjen, någon näve korn, lite lök, morot, några pumpafrön, en sked ister och ett glas rågmjöl. Jag knöt in allt i små knyten och gömde dem. Annars skulle allt ätas upp samma kväll, och sedan tomhet.
Utanför byn fanns ett stort vetefält, bevakat dag och natt. Lusten att plocka ax för brödfödan var stark, men rädslan att bli tagen för stöld och hamna i fängelse var ännu större.
En natt gick Lars och jag ut på fältet för att plocka ax hungern var övermäktig, och det gjorde så ont att se barnen ständigt hungriga! Jag drömde om ugnsbakad potatis med smör som rann nedför brödet. På morgonen vaknade jag av kurrande mage.
Vi smög till fältet, plockade ax. Plötsligt hörde vi hovslag en vakt på häst patrullerade! Vi slängde axen och gömde oss i buskarna. Som tur var såg han oss inte!
Vi kom hem tomhänta. Då märkte jag att min kjol var borta jag hade blivit så mager att kjolen måste tappats när jag skakade ut axen.
Ingrid doppade ännu en skorpa i sitt te och tuggade nöjt.
Jag grät som ett barn av hopplöshet. Om de hittade kjolen på fältet visste ju alla vem som ägde den då väntade fängelset.
Barnen vaknade av mitt gråt och vi tre ylade i kapp. Ylva och Vibeke kramade mig, jag kramade dem tillbaka, kysste dem och sa farväl.
Tyst nu! sa Lars bestämt gå och lägg er, annars väcker vi hela grannskapet. Imorgon ska jag hitta din kjol, Ingrid.
Jag låg sömnlös hela natten och såg framför mig hur barnen blev föräldralösa och jag hamnade i cell.
Lars hittade kjolen bland axen och räddade mig från fängelse.
Ingrid ställde ifrån sig koppen, bäddade om mig med filten.
Där och då började jag visa min man respekt och uppskattning. Han förtjänade det verkligen. Jag bet mig i tungan och sade inget mer ont om honom.
Vad hände sen? undrade jag.
Vi klarade oss precis ingen i vår familj svalt ihjäl, även om det var på gränsen. Kriget kom 1941. Min Lars gick ut som frivillig på fronten, och jag blev ensam med Ylva. Snart kom tyskarna till byn. För att jag inte gick nazisternas ärenden brände de vårt hus. Min dotter…
Ingrids röst brast.
De… de… gjorde henne illa. Ylva klarade inte övergreppen utan dog. Jag var gravid då. Sorgen tog barnet.
Vi satt länge, tysta, i varandras armar.
Vad vi sa minns jag inte.
När solen slutligen steg och kysste oss god morgon, sa hon:
1943 kom dödsbudet om Lars saknad eller stupad. Sedan dess, ingen vet var han vilar. Efter kriget reste jag runt i hela länet med mina saker, tog jobb på byaskolor, bodde där. När jag gick i pension tog min systerdotter hem mig till sin enrummare i Uppsala. Och jag trivs bra här på sjukhuset ibland får lite vård och stör inte Tamara lika ofta, sparar några kronor. Hon älskar choklad, så jag köper alltid en chokladkaka till henne av pensionen hon glädjs som ett barn, som om det vore diamanter! Och alltid säger hon att jag inte ska slösa på henne.
Jag såg på den lilla utmärglade kvinnan och förstår inte än idag hur någon kan vara så ödmjuk, god och förlåtande efter allt. Hon hade burit så mycket men blivit så mild! Själv gnäller jag trots att jag har allt en kärleksfull make, och alla nära lever.
Snart blev jag bättre, började äta igen och magen lugnade sig.
Ett år senare fick vi vår första son, Mikael, och fyra år efter en efterlängtad dotter, som vi döpte till Ingrid.
Sedan dess, kan jag säga, föll det ett täcke från mina ögon. Först då såg jag hur fin min Erik faktiskt var: omtänksam, händig och tålmodig. Jag behövde verkligen ändra mig.
När jag nu blir irriterad på min man tänker jag alltid på Ingrids berättelse om axen, och på Eriks kärlek när jag hade det svårt. Och när jag själv hjälper andra blir jag så mycket gladare!
Ibland tänker jag var det kanske mitt dåliga humör som gjorde mig sjuk? Vad tror du?
