Jag och min man är en hederlig familj. Det är vårt första äktenskap och vi har levt tillsammans i 25 år. Vi har aldrig bråkat framför vår dotter, utan alltid visat varandra kärlek och omtanke. I stort sett har vi ett lyckligt äktenskap. Vi hade hoppats att eftersom vårt förhållande varit så bra, skulle vår dotter ta efter och en dag skapa en egen, lycklig familj. Det sägs ju att barn brukar följa sina föräldrars exempel.
Men här ligger problemet. Vår dotter är ännu inte gift, men hon har en pojkvän. För två år sedan gick min mamma bort, och vår dotter ärvde då hennes lägenhet här i Göteborg. Jag och min man, Magnus, bestämde att lägenheten skulle gå till vår dotter, Linnea. Nu har hon berättat att hon bor där tillsammans med sin pojkvän, Emil.
Vi har inga problem med att hon har ett eget liv. Men den här pojkvännen är rent ut sagt bedrövlig. Han hjälper inte till med något hemma överhuvudtaget. Om något går sönder, som en kran eller en glödlampa som måste bytas ut, ringer Linnea alltid sin pappa. Flera gånger har vi frågat varför inte Emil tar tag i sånt, men Linnea säger ingenting om det. Hon bara lovar att snart kommer han börja ta ansvar.
Nyligen fick vi också veta att Emil är arbetslös. Han bidrar alltså inte alls ekonomiskt, och Linnea drar hela lasset själv. Hon har två jobb för att klara hyran och allt annat. Jag tror inte att Emil bryr sig på riktigt om henne.
Jag har försökt säga till henne att detta inte är ett bra val. Men hon lyssnar inte. Hon tror att han ska ändra sig och att allt kommer att ordna sig. Hon älskar honom fortfarande och står fast vid sitt beslut. Jag älskar min dotter och det gör ont i hjärtat att se henne genomgå detta.
