På den tiden, långt innan dagens teknik tog över våra liv, var det en vinter så bister att kinderna brände redan när man stack ut näsan utanför dörren. Minus tjugo grader, och det kändes som minus tjugofem när nordanvinden ven. SMHI varnade för att hålla sig hemma om man inte absolut måste gå ut, och det var då jag fick en inbjudan till en promenad.
Han hette Gunnar Andersson. På bilderna såg han ut som en helt vanlig man kring trettiofem, prydlig utan att sticka ut. I sin profiltext filosoferade han om medvetenhet, personlig utveckling och sökandet efter den sanna, levande själen. Redan där borde jag ha anat oråd, för erfarenheten hade lärt mig att ju mer någon talar om att hitta den riktiga kvinnan, desto större chans att han bara vill ha någon som är bekväm, kravlös och alltid till hands.
Vi hade skrivit till varandra några dagar. Gunnar var hövlig, men ibland dök det upp märkliga undertoner. Hans favoritämne var hur dagens kvinnor, enligt honom, blivit förstörda av pengar.
Alla längtar bara efter restauranger, Maldiverna och nya mobiler, skrev han. Ingen bryr sig om själen längre de vill bara ha något att spendera på.
Som artig, tänkte jag, och försökte försiktigt styra samtalet till något annat. Man vet ju aldrig, kanske hans gamla relation hade lämnat honom utan hem eller utan illusioner. Jag försökte att inte döma direkt.
En dag föreslog han att vi skulle träffas. Problemet var bara att det var mitt i februari inte den snälla vintern, utan den där isande, när ens andetag fryser till rök. Minus tjugo, sa termometern, och sjukhusen såg till att folk fick sms om att hålla sig inne.
Ska vi ses i parken? skrev Gunnar. Promenera, andas frisk luft, lära känna varandra utan fasader.
Gunnar, det är tjugo minus ute, vi blir isstatyer på tio minuter. Kanske kan vi ta en kaffe på ett café?
Svaret kom direkt.
Jag går aldrig på caféer. Där sitter bara bortskämda kvinnor som väntar på att bli bjudna, och jag vill ha en livskamrat som går med mig genom eld och vatten och kyla. Om du tycker det är viktigt att jag lägger två hundralappar på dig, då är vi fel personer för varandra.
Nyfikenheten vann. Jag ville se den här riddaren för relationernas renhet, för vilken en kopp kaffe var symbol för ekonomiskt slaveri.
Okej då, skrev jag. Parken klockan 19, vid huvudentrén.
Det blev en hel del förberedelser. Från garderoben fick jag fram underställ, en varm tröja och slutligen min skidoverall. På fötterna kraftiga vinterstövlar och raggsockor, på huvudet min gamla lammullsmössa med öronlappar.
I spegeln såg jag en person som gott kunde ta sig genom polarnatten.
Håll ut, Gunnar, tänkte jag och blinkade mot min egen spegelbild innan jag klev ut i vintermörkret.
Prick klockan 19 var jag vid parken. Kylan stack i kinderna det enda som inte var täckt. Snön knarrade, och det var tomt så långt ögat kunde nå de flesta, även de bortskämda, höll sig inomhus.
Där stod Gunnar, i en tunn höstkappa. Han gick från fot till fot, hoppade lite och blåste förtvivlat på händerna. Näsa och öron hade börjat anta plommonlila nyans.
Jag närmade mig.
Hej, sa jag dämpat genom halsduken.
Han granskade mig, som om han väntat sig att möta en änglalik, tunn kvinna som skulle skälva lite lagom så han kunde känna sig som hjälte. Istället stod där nu någon som mest liknade en expeditionsräddare.
Hej, skakade han fram med tänderna. Oj, du har förberett dig ordentligt.
Du sa ju, både genom eld och vatten jag valde att börja med kyla. Ska vi ta en långpromenad och andas lite frisk luft?
FEMTON MINUTERS BERÖMMELSE
Vi började gå längs allén. Det blev snabbt ett av de märkligaste mötena jag haft.
Hur tycker du att vädret är? fråga jag artigt.
Det piggar upp, svarade han. Ansiktet rörde sig knappt, bara de blåa läpparna arbetade. Jag älskar vinter, den prövar människans styrka.
Håller med, nickade jag. Förresten, om bortskämda kvinnor berätta mer om din teori varför kaffe symboliserar girighet?
Att prata verkade göra ont för honom; kölden bet i halsen, men övertygelser kräver ju offer.
För att relationer ska byggas på intresse för varandra, inte för plånboken. Om en kvinna inte kan bara promenera utan genast kräver att bli bjuden, då är hon bara en konsument.
Men om hon vill slippa lunginflammation? sa jag, och rättade till huvan.
Det är bara ursäkter, snäste han och snöt sig högt. Vill man, så hittar man sätt. Man klär sig varmare.
Och det har jag ju gjort, sa jag och visade min uppenbara vinterrustning. Men du, verkar inte lika väl klädd. Fryser du inte?
Jag är okej! svarade han vasst, fast han skakade så det syntes även i halvmörkret.
Tio minuter gick, vi nådde den centrala parkplatsen. Där stod ett stängt fikakiosk. Gunnar såg på den med en längtan värdig en teatrisk tragiker.
Ska vi gå tillbaka? föreslog han. Det blåser ännu mer nu.
Nämen, utropade jag. Vi har ju knappt börjat. Du ville ju lära känna min själ. Vad tycker du om Jack London? Han har en underbar novell, To Build a Fire, där mannen fryser ihjäl för att han inte respekterar kylan.
Hans blick visade att andliga samtal var det sista han längtade efter.
Hör du, jag måste gå, avbröt han. Har fått brådskande ärenden.
Vilka ärenden? Vi skulle ju ha kväll ihop.
Arbete. Kom på att jag inte skickat rapporten.
Vid åtta på en fredag?
Jaaa! utbrast han.
Han vände på klacken och nästan sprang mot parkens utgång. Jag följde lugnt efter, njöt av stunden min överlevare höll ut exakt femton minuter.
Vid tunnelbanan försvann han utan ett farväl, in i värmen. Jag hoppas att han tinade upp både frusna fingrar och kanske sina övertygelser men förmodligen inte.
Jag gick hem, bryggde en kopp te och tog bort konversationen med Gunnar. Jag ångrade inget de där femton minuterna blev en perfekt vaccination mot skuldkänslor, en påminnelse om att omtanke om sig själv inte gör någon till bortskämd.
