Svägerskan ville testa Elin. Men hur det slutade det var det ingen som kunnat förutse.
Greta Lund ringde sent en torsdagskväll. Erik svarade, pratade i telefon i kanske tio minuter, och kom sedan ut i köket med den där minen som folk har när de ska leverera ett tråkigt besked, men ännu inte vet exakt hur de ska säga det.
Mamma kommer och hälsar på, sa han. Några veckor.
Elin rörde om i soppan.
När då?
På lördag.
Elin släckte plattan.
Några veckor. Hon visste precis vad det innebar med Greta. Som när Greta sa lite salt i sina recept ett helt personligt mått, kan man säga.
Svärmor dök upp på lördagen prick klockan tolv med en stor väska som klirrade misstänkt, och det där särskilda ansiktsuttrycket som folk får när de kommer för att granska, inte bara hälsa på. Det där noggranna, som om de ska köpa lägenheten.
Jaha, här är det inte dammigt. Det är ju något, konstaterade hon när hon snokat runt i hallen.
Erik började skratta. Elin log lite.
Det räknas som en komplimang, tydligen.
Greta marscherade in i köket, öppnade kylskåpet sådär lagom nonchalant, och sa eftertänksamt:
Du köper bara lättfil? Erik behöver riktig fil, annars blir magen orolig.
Han bad själv om den, svarade Elin.
Jaja, vad han nu önskar, sa svärmor och smällde igen kylskåpet med minen av någon som just gjort en viktig upptäckt.
På kvällen, när Erik duschade, satte sig Greta bredvid Elin på soffan, lade händerna i knät och sa väldigt sakligt, nästan mjukt:
Du behöver inte ta illa upp, Elin. Jag vill bara veta vad du är för en egentligen.
Greta var ett proffs på sånt där.
Hon jobbade som en konservator, försiktigt, lager för lager till hon nådde det hon ville. Allt hon sa vänligt, småleende, nästan som en förtrolig viskning.
Andra dagen upptäckte hon handdukarna.
Elin, vet du att man ska hänga handdukar med öglan ner? Annars torkar de inte ordentligt, sa hon i badrummet, handduk i hand.
Jag brukar hänga dem såhär, sa Elin.
Jaja, sa Greta och hängde sin egen handduk korrekt med öglan ner, som ett litet maktbyte.
Eriks skjortor hängde prydligt i garderoben, strukna, färgsorterade. Svärmor öppnade, stålsatte sig, och mumlade för sig själv:
Kragarna är lite skrynkliga ändå. Men det är kanske någon ny trend, vad vet jag
Elin stod bredvid. Det var inget man svarar på, bara ett konstaterande serverat på silverfat.
Blomman i fönstret en gammal benjaminfikus, som bott hos Elin sedan Kungsbacka, genom två flyttar var, enligt greta, fullständigt felvattnad.
Elin, fikusar gillar inte vatten uppifrån. Det ska stå i ytterkrukan.
Den här fikusen har klarat sig hos mig i åtta år, sa Elin.
Och visst, åtta år, men den kunde haft det ännu bättre.
Fikusen teg klokt.
Matförvaringen i kylskåpet föranledde en föreläsning med handfasta tips från verkligheten: mejeri på mittenhyllan, kött längst ner och bara i burk, grönt i påse med hål i, annars slokar det, äggen i särskild låda, inte i dörren för där skakar det. Elin lyssnade och nickade. Äggen fick stanna i dörren ändå.
På kvällarna ringde Greta, högljutt såklart Elin hörde utan att behöva lyssna, det där gamla lärarrösten bar genom väggarna i hyresrätten.
Nej, Inga, det är inget fel egentligen. Hon anstränger sig. Men det syns ju det är inte rätt kvinna för Erik. Skolningen saknas. Lagar köttsoppa med bönor i kan du tro? Jo, bönor! Och så kan hon inte ens hänga handdukar rätt…
Elin stod och diskade och tänkte: Hur länge räcker det här egentligen? Känns ju redan som att man blivit utslagen på första frågan i TV4:s Kvitt eller dubbelt.
Erik såg allt med den där typiskt svenska manliga distansen: Jag vet vad som pågår, men låtsas att jag inte gör det, kanske går det över.
Kvällarna avslutades ofta med:
Bry dig inte om mamma. Hon menar bara väl.
Jag vet, svarade Elin.
Det är inget illa ment.
Jag vet, Erik.
För henne är det viktigt att allt är bra mellan oss.
Ja, jag vet.
Han såg på henne, lite lättad, lite skamsen. Skönt att hon fattar, skönt att det inte blir bråk, skönt att hon är så lugn.
Skönt, tänkte Elin och gick och tog itu med disken.
På den tionde dagen lämnade Greta köket med flit ostädat. Elin kom hem vid halv sju smutsiga koppar på bordet, smulor, smöret öppet. Svärmor satt och tittade på TV.
Elin plockade undan. Diskade. Torkade av.
Senare på kvällen hörde hon Greta viska till Erik ute i hallen (Greta trodde Elin duschade):
Erik, märkte du att det var stökigt i köket igen? Hon hinner tydligen inte hålla ordning.
Elin stod i hallen med sin handduk i handen.
Erik svarade inte.
Jaha, tänkte Elin. Nu vet jag.
Hon blev inte ledsen. I varje fall inte så att man kunde se det.
Men morgonen därpå, när svärmor under frukosten informerade om att hennes tre systrar kommer nästa vecka bara för att hälsa på, samla ihop lite, lära känna varandra bättre log Elin och sa:
Ja, men vad trevligt! Vi ser fram emot det.
Erik såg förvånat på henne. Greta såg misstänksam ut. Elin drack upp sitt kaffe och gick och gjorde sig i ordning för jobbet.
Nu får vi se, som Greta själv brukar säga.
Gästerna anlände på lördag, vid halv tre.
Greta Lunds tre systrar Inga, Märit och Siv stadiga, erfarna kvinnor med starka bestämda röster. De klev in, såg sig omkring, snabbt och erfaret som sjukhuspersonal, och började hänga av sig ytterkläderna.
Fin lägenhet, sa Inga. Ljusa rum.
När gjorde ni om senast? undrade Siv.
För tre år sedan, svarade Elin.
Det syns, sa Siv. Exakt vad som syntes förblev oklart.
Greta tog emot dem med pondus, som en regissör första kvällen på premiär. Erik hjälpte till med jackorna. Elin stod bredvid med ett avspänt leende, helt lugn.
Det verkade förbrylla Greta en aning.
Alla slog sig ner i vardagsrummet. Inga satte sig tillrätta på soffan, puffade till en kudde och frågade:
Vad bjuds det på till kaffet idag, Elin?
Här hände det oväntade.
Elin vände sig till Greta. Lugnt, inte ett drag av drama.
Greta, jag trodde du ville ansvara för köket idag? Du sa ju själv att du kan det här mycket bättre än jag. Finns ingen anledning för mig att göra bort mig med så fint sällskap.
Tystnad.
Greta stirrade på Elin. Elin log vänligt och var saklig som om hon inte anade varför det blev så dödstyst.
Jaha, började Greta.
Allt finns hemma kyckling, grönsaker, färska örter. Jag köpte på vägen hem. Du lagar alltid så gott, det säger Erik också.
Erik begravde blicken i ryamattan.
Märit gav Inga en snabb blick. Siv såg roat på Greta.
Jaha, okej då, sa Greta till sist. Det går väl bra.
Och så gick hon ut i köket.
Elin satte sig bredvid Inga och undrade:
Hur gick resan hit? Var det mycket kö?
Inga såg först förvånad ut, men svarade sedan. Siv fyllde på om trafikläget. Märit berättade om sin lördagsmorgon i Bromma och hur man knappt kommer fram längre på helger. Snart blev samtalet som samtal ska vara när alla försöker hålla pinsam tystnad borta.
Från köket hördes ljud. Kylskåpsdörren slog igen. Sedan tystnad. Sedan letande i skåp, skrammel av kastruller, frustrerade suckar.
Elin! Var har du din ugnsform?
Nedre skåpet till höger, svarade Elin.
Tystnad.
Jag hittar den inte.
Under långpannan.
Längre tystnad.
Jaha, där var den.
Inga harklade sig. Märit granskade tavlan på väggen. Siv låtsades kolla ut genom fönstret.
Elin vände sig till Märit:
Vill du ha te så länge? Jag kan sätta på vatten.
Ja tack, sa Märit lättad.
Elin gick ut till köket, stod där bredvid Greta under en tyst minut. Greta såg ut som en general som tvingats rensa potatis.
Inget blev sagt. Elin satte på vattenkokaren, plockade ut muggar och gick.
Middagen blev klar efter nästan en och en halv timme, rätt rörig, kycklingen blev lite torr och såsen lite rinnig. Greta dukade med samma min som någon som tålmodigt fullgör sitt jobb trots att de hellre stått någon annanstans.
Inga smakade först. Sa diplomatiskt:
Greta, du är verkligen bra i köket.
Vid bordet var det rätt tyst. Inte pinsamt, bara stillsamt. Alla fattade läget, ingen tänkte prata om det. Gästerna åt, småpratade om sitt. Kycklingen fick ett par snälla kommentarer.
Elin sa inget särskilt under middagen. Hon frågade om Märits barnbarn, hakade på snacket om landet och fyllde på kaffe.
Greta satt tyst i mitten av bordet.
När gästerna gått och disken var klar, kom Greta ut från köket och torkade händerna på sin handduk den som nu hängde med öglan ner.
Elin satt med en kopp te i soffan. Erik bredvid.
Greta stod i dörren, gick förbi och satte sig i fåtöljen. Tystnaden var nästan total, enda ljudet var grannens teve genom väggen.
Du löste det där rätt smart, sa Greta.
Jag vet vad jag vill, svarade Elin lugnt.
Greta nickade. Gick mot sitt rum, men stannade i dörren, utan att vända sig om:
Köttsoppan med bönor den var faktiskt rätt god ändå.
Och så försvann hon.
Erik tittade undrande på Elin.
Såg du till att det blev såhär? Med köket?
Ja, när du teg i hallen.
Han nickade, ställde inga fler frågor.
Tre dagar senare åkte Greta hem. Packade själv, bokade taxi, kramade Erik och efter en kort paus Elin också.
Elin stängde dörren, gick till badrummet och hängde tillbaka sin handduk öglan upp, som vanligt.
