Hej, Lisen! Här kommer gästen, ropade systern och rullade in resväskan i hallen med foten.
Det var lördagsförmiddag, ungefär vid tolvtiden, när Elisabet inte ägnade några djupa tankar åt tillvaron, som det ringde på dörren.
Två gånger. Sedan tre till. Och till sist länge, utan att släppa knappen.
Erik, som låg i soffan och tittade på TV, sade fundersamt utan att vända blicken:
Någon är väldigt angelägen.
Utanför stod Nina, lillasyster. Med två stora resväskor, en väska över axeln och minen hos någon som fattat ett viktigt beslut och trivdes med sig själv.
Lisen, hej! Ta emot en gäst, sa hon och rullade första väskan in i hallen med en bestämd spark. Som om hon övat hela livet.
Elisabet klev åt sidan av ren reflex. Fyrtio års systerskap sätter sina spår kroppen hinner före tanken.
Hur länge blir du? frågade hon och sneglade på den andra väskan.
Nina tog av sig jackan och hängde den på precis samma krok där Elisabets kappa brukade hänga. Hon såg sig om som en byggledare vid besiktning.
För gott, Lisen. Jag flyttar in. Er trea här är stor, och ni är bara två. Ett rum står tomt varför inte?
Elisabet betraktade sin syster i några sekunder. Hon hade bestämt sig.
Erik höjde diskret volymen på teven.
Är du allvarlig, Nina?
Ska du fråga! redan tittade hon in i rummen. Den här tar jag. Ljus och fönster mot gården, så tyst.
Det var gästrummet. Den där med den gamla bäddsoffan, symaskinen och tre lådor fulla med kläder som Elisabet länge skjutit upp att rensa.
Nina, vi har inte ens pratat om detta, sa Elisabet när hon hann ifatt henne i dörren.
Prata om vad? Nina höjde sina ljusa ögonbryn. Vi är ju syskon, Lisen. Allt är gemensamt. Det lärde mamma oss, minns du?
Elisabet suckade inombords det här var verkligen inte läge att tänka på mamma.
Bakom väggen mumlade teven om vädret den närmaste veckan. Erik verkade fast besluten att lyssna ordentligt.
Nina hade redan spänt upp första väskan.
Hon inrättade sig målmedvetet. Som en självklar värd tillbaka i sitt barndomshem.
Hon flyttade först sängen ogillade att huvudändan stod mot fönstret det drar, Lisen, nacken klarar inte det. Sedan sköt hon symaskinen till ett hörn. Vad gör den här? Syr du? Nej. Just det. Elisabet tittade tyst på medan maskinen rullade mot sitt nya hörn.
När kvällen kom dök Ninas tofflor upp i hallen stora, fluffiga, med bollar, sådana som köps på marknadsstånd om vinterhelgen. Bredvid såg Elisabets prydliga läderskor ut som en bibliotekarie bredvid en cirkusbjörn.
Vid middagen åt Erik tyst och såg ut som att han letade efter något mycket viktigt i grönsakssoppan.
Soppa var god, sa han.
Jovisst, det smakar som soppa gör, sa Nina. Du Erik, har ni någon fläkt? Luften står still inne hos mig.
Erik tittade först på Nina. Sedan på Elisabet.
Vi får leta, sa han.
Elisabet suckade inombords så djupt att det sprakade ända ner i tårna.
På tredje dagen tog Nina sig an kylskåpet.
Det intressanta var att hon inte bara öppnade och kastade ett öga, utan studerade det, som en naturvetare utforskar okänd materia.
Lisen, din filmjölk har gått ut.
Jag har inte hunnit slänga den, svarade Elisabet.
Varför köper du tre smörpaket? De tar bara plats.
Det är mitt kylskåp, Nina.
Och? Jag är ingen främling.
Det var Kungen av hennes svar. Elisabet hörde det minst fem gånger om dagen och tänkte ofta: tänk om jag sa sanningen? Jo, just nu är du faktiskt som en främling. Men det sa hon inte.
Nina var nu redan hemma på riktigt.
Hon lärde sig snabbt när Erik gick till snickerikursen och när han kom hem. Hon noterade vilken tid Elisabet följde sin TV-serie, för då dök hon alltid upp i vardagsrummet med te och pratlust. Om livet. Om grannarna hon inte längre hade. Om vädret. Om hur ungdomar förändrats. Om politik där sinade hon aldrig.
Elisabet nickade, kastade diskreta blickar på skärmen där hennes TV-hjälte led och tänkte att hennes egen vardagsdramatik inte var så liten den heller.
På morgonen var Nina alltid först uppe.
Elisabet hade trott att Nina var nattuggla. Tydligen lärka istället och dessutom med schema. Vid sex representerades köket redan av kastrullernas skrammel, pannans fräs och Ninas röst med energi som en scoutledare:
Erik, vill du ha ägg? Lisen, med eller utan tomat? Jag hittade ost i kylen, lite hård men jag rev den ingen idé att slänga!
Erik kom ut till köket med det uttryck man har när man blivit väckt men inte orkar förklara varför det är dåligt. Slog sig ner. Åt sin äggröra. Sade hövligt tack.
Och Elisabet stod i dörren i sin morgonrock och såg på.
Hon serverar min man frukost. I mitt hem.
Det var den morgonen något tyst klickade till inom Elisabet.
Hon hällde upp kaffe, satte sig vid fönstret och ringde sin dotter.
Maja, har du tid?
Ja mamma, varför då?
Kom förbi, jag behöver prata.
Maja dök upp på söndag lagom till lunch. Hon hade med sig en tårta. Satte den på bordet, kramade mamma och frågade diskret:
Så, berätta nu.
Elisabet berättade allt. Om väskorna. Om flufftofflorna. Om symaskinen i hörnet. Om osten som inte gick att slänga. Om morgonäggröran.
Maja lyssnade tyst. Ibland höjde hon ögonbrynen så högt att de rörde vid luggen.
Mamma. Betalar hon något? Mat, el, hyra?
Säger att hon ska betala för maten.
Säger eller gör?
Elisabet tvekade.
Säger.
Maja sneglade ut genom hallen mot gästrumsdörren.
Just då klev Nina ut ur gästrummet. Hon lyste upp när hon såg Maja, med den varma glädje bara den som inget döljer kan ha.
Maja! Vad roligt att du kom! Lisen, var har du sockret? Det är slut i skålen.
Översta hyllan, svarade Elisabet.
Får jag ta?
Ta du.
Nina hällde socker i kaffet, rörde om, smakade. Nickade nöjt.
Maja såg på henne med det där stilla lugnet hos någon som bestämt sig innan samtalet ens börjat.
Moster Nina, när sålde du lägenheten egentligen?
Tystnad.
Kort, men full av innebörd.
Hur vet du det? frågade Nina och ställde ner koppen.
Moster Gertrud nämnde det. Råkade höra på telefon.
Nina mötte Elisabets blick. Elisabet såg ut genom fönstret.
Ja, och? Jag har pengar. Det är ingen brådska. Bostadsmarknaden är konstig just nu. Jag bor här ett tag, sparar lite, så löser det sig.
Ett tag hur länge då? frågade Maja.
Ett år, kanske två. Vi får se.
Elisabet släppte blicken från fönstret.
Nina, sa hon. Lugnt. Du har pengarna, men bor hos mig för att slippa röra dem. Har jag fel?
Ska du verkligen säga så, Lisen…
Har jag fel?
Vi är ju familj, sa Nina. Sist i en lång rad av öppningsfraser. Den mest slitstarka.
Men på Elisabet bet det inte längre.
Maja och hennes familj ska flytta in här. Jag har bjudit dem till gästrummet. De kommer nästa lördag.
Nina stirrade på Maja. Maja drack sitt te och såg ner i koppen, som om hon visste mycket mer än hon sa.
När hann du med det? började Nina.
Jag hann, sa Elisabet.
Det var inte sant. Maja bodde kvar i sin egen lägenhet och tänkte inte flytta. Men Elisabet såg på sin syster med ett lugn hon inte visat förr.
Nina svarade inte. Sedan reste hon sig, rätade till morgonrocken.
Klart, sa hon. Kort, utan omsvep.
Och gick in till sig.
Det tog Nina två dagar att packa.
Ingen brådska. Samma systematiska sätt som när hon flyttade in. Först prasslade påsar, sedan klirrade galgar, möbler flyttades troligen tillbaka. Varken Elisabet eller Erik gick in.
På onsdagsmorgonen gick Nina ut i köket, med båda väskorna.
Jag åker till Barbro, sa hon. Hon har bjudit länge.
Bra, sa Elisabet.
Du kan väl ringa ibland.
Det gör jag.
Nina grep väskan.
Lisen, sa hon vid dörren, vänd mot hallen. Du har förändrats.
Elisabet tänkte efter.
Ja, visst, sa hon. Det har jag nog.
Dörren slog igen.
Elisabet stod kvar i hallen. Såg på kroken där Ninas jacka brukade hänga. På golvet där de fluffiga tofflorna nu var borta. Hallen kändes plötsligt större.
Hon gick in i gästrummet, öppnade fönstret.
Sköt tillbaka symaskinen till sin vanliga plats vid fönstret.
På kvällen ringde Maja:
Har hon flyttat?
Hon har åkt.
Hur känns det?
Elisabet tänkte efter.
Bra, sa hon. Väldigt bra.
Det mörknade utanför fönstret, Erik slamrade med disken i köket, och det var ett ljud hon kände igen och tyckte om.
Livet lär oss ibland att sätta gränser, också mot dem vi älskar mest och att det kan vara början på något nytt och bättre.
