FRÅN KÄRLEK TILL HAT ÄR DET BARA ETT STEG
Jag hatade alltid min barndomsvän, Ludde Krut, ända sedan första klass, på grund av hans medfödda smalhet. Den där magra rackaren var min bästa vän.
Redan i nian kom klassens evige slyngel och bråkstake, Kalle Baron, på smeknamn för oss. Ludde kallade han för Ludvig Marklund. Varje gång han klev in i klassrummet, brukade Kalle gnugga händerna mot varandra som om han värmde dem i en muff och visslade glatt:
Fem minuter, fem minuter! Är det mycket eller lite?
Luddes ansikte sprack upp i ett självgott leende. Han gick långsamt mellan bänkarna och svängde på sina beniga höfter.
Jag gjorde alltid mitt bästa för att smyga mig in efter klockan ringt, hukande och osynlig. Men det lyckades inte alltid. De gånger det inte gick, började klassens dumming genast ropa:
Goddaaaaag, Ludmilla Georgievnadotter!
Och därefter brast han ut i sång:
Från fjärran rinner Götakanal långa vägar hit!
Jag blev röd som en kräfta. Tårarna rann och samlades på min inte alls särskilt flickaktiga byst. Ludde försvarade alltid mig. Kasta böcker på Kalle, kallade honom för idiot, samtidigt som han skrattade det där självsäkra skrattet bara riktigt vackra är kapabla till. Alla förstod att Kalle och Ludde var förälskade i varandra. Ingen begrep dock varför den “smala geten” Ludde var bästis med “köttbullen” Lova Sahlberg det vill säga mig.
Jag förstod aldrig riktigt själv varför Ludde ville hänga med mig. Han blev alltid arg när det kom upp och kunde ryta till:
Men du är ju för dum, Sahlberg! Här går du med toppbetyg, och så har du inte fattat att man inte väljer vänner efter figur eller ögonfärg. Du är snäll, Lova. Hör du det? Alla kan inte vara smala! Se bara hur många kända som är mulliga och ändå gillar alla dem!
Kändisar rörde mig inte i ryggen. Ingen rörde mig utom Baron. Och Baron brydde sig bara om Ludde. Jag märkte hur han såg på honom. På mig tittade han aldrig. Han vände sig alltid bort. Alldeles som man vänder sig bort från en tiggare när man inte har växel, men inte vill ge bort en hundralapp. Så såg han på mig. Antingen retade han mig eller så var jag luft.
Inför nyår övertalade jag mina föräldrar att låta mig byta skola. Mamma skrev en överklagan och hämtade ut papperen på expeditionen. Efter jullovet väntade ett nytt liv. Från det gamla återstod bara Ludde.
Vi rök ihop rejält, han och jag. Han blev sårad, kallade mig förrädare, smällde i dörren och gick. Men han ångrade sig snabbt, kom tillbaka och började ringa på vår dörr.
Jag slet upp dörren, glad och nöjd. Men blev stående. På trappavsatsen stod Baron, arg, vinterjackan uppknäppt, utan mössa, snön virvlande omkring:
Vad håller du på med, Sahlberg? Ska du byta skola mitt under terminen? Om fem månader är det student! Tänker du fly nu? Jag frågar dig, Sahlberg!
Jag hörde knappt vad han sa. Eller jag hörde, men förstod inte. Jag ville bara minnas det magiska ögonblicket: Självaste Karl Baron står i vår dörr. Så snygg. Kindarna röda av kyla och klara ögon. Av all denna skönhet fick jag mod och svarade honom syrligt:
Vadå, är du rädd för att inte hitta någon annan mesig tjej att retas med?
Vad sa du? Förstår du hur omöjlig du är, Sahlberg? Du är den enda korkade människan på hela jorden! Grinade han mellan tänderna, tog tag i min hand, drog ut mig på trappavsatsen och höll om mig.
Nej, han kramade mig inte. Inte på det mjuka sättet. Riktiga kramar är mjuka. Det här var något annat förtvivlan. Som om han blev av med något han inte ville släppa. Stora handen tryckte mitt huvud mot hans bröst i den stickiga ylletröjan och höll mig still. Med andra handen höll han om min rygg. Jag satt fast. Men det var märkligt jag blev inte rädd. Det var bara så skönt. Så skönt det bara kan vara i drömmar. Eller i hemliga önskningar. Men hur kunde han veta vad jag önskade? Hade han gissat? Eller bara vill jävlas en gång till?
Av den tanken blev jag akut rädd och började gråta högt och okontrollerat. Jag grät och grät tills tårarna var slut och jag började lugna mig. Jag snörvlade till och förstod först inte vad som hände. Baron höll om mig varsamt och gungade mig som ett barn:
Gråt, Lova. När man behöver, ska man gråta. Mamma säger alltid så. Och att jag är en idiot. Att om man gillar någon ska man säga det rakt ut. Lova, hör du? Jag är dum. Men du jag gillar dig. Gör du det?
Och jag skäms för det. Du pluggar till läkare, jag får väl nöja mig om jag kommer in på lastbilsteknik på gymnasiet. Tänk om dina föräldrar inte vill låta dig träffa nån som mig! Vad ska en smart tjej med en sån trög kille till? Men jag är inte trög, Lova! Jag bara bryr mig inte om all matte och fysik. Jag vill meka med bilar och med dig.
Men Krut då? frågade jag.
Krut? Han får vara vår bröllopsvittne om två år! Drömde jag, lyfte blicken och viskade:
Jag hatar dig
Bra! Från kärlek till hat är det bara ett steg! Du kommer älska mig sen! log min blivande man.
Tre decennier har gått.
Vi firar inte bröllopsdagen. Vi firar dagen då vår familj började. Idag för trettionde gången. Först var vi två, sen tre med dottern. Fyra år senare fyra med sonen.
Ikväll samlas de närmaste igen. Sonen kommer med sin flickvän. Jag väntar på min kära vän Ludde med hans fru och deras son. Men dottern sitter inte med vid bordet. Hon har viktiga saker för sig hela natten förberedde hon vår present. I morse födde hon en liten flicka. Vår Ludde Sahlberg. Mig och Ludde har blivit mormor och morfar.
