Grannen älskade att lyssna på rockmusik klockan två på natten. Jag köpte en violin till min son och vi började öva skalor exakt klockan åtta på morgonen, då grannen just somnade.
Precis halv två på natten började mitt sovrumstak bete sig märkligt. Först hördes ett dovt mullrande, som om ett oväder drog in långt borta, sen började basen pulsera så att kristallen i vitrinskåpet skallrade nervöst och rytmiskt.
Min granne ovanför hette Björn. Han var ett stort fan av konstnärlig verksamhet, vilket för honom innebar att lyssna igenom hela diskografin av Kent och Imperiet på tveksamt öl dygnet runt.
Själv är jag ingen konfliktsökande person. Jag jobbar som redovisningsekonom, uppfostrar sjuåriga sonen Olle på egen hand och drömmer mest om att få sova i fred. Men när man vaknar av att Joakim Berg skriker Du & Jag Dö rakt i ens öra, då ger även den största pacifisten upp.
Första gången gick jag upp till honom vid tvåtiden iklädd morgonrock och tofflor. En man i trettioårsåldern öppnade dörren, rufsig och dimmig i blicken. Cigarettröken och tung rockmusik slog mot mig från hallen.
Björn, visa lite hänsyn, sa jag så lugnt jag kunde. Det är natt, jag ska till jobbet imorgon, och Olle till skolan.
Vad då? sa han förvånat, lutandes mot dörrposten. Det är ju inte högljutt, min stereo är bra, basen mjuk.
Min lampa svajar, svarade jag.
Okej, jag sänker, muttrade han och smällde igen dörren.
Tystnaden varade bara i tio minuter. Sen började allt om igen.
Nästa dag försökte jag vara formell. Jag ringde polisen. De kom efter en och en halv timme, när rockmaratonet redan var över och Björn sov. Ingen störning just nu, finns inget att notera. Kontakta bostadsrättsföreningen, sa de.
Ordföranden i föreningen kom faktisk förbi men först en vecka senare.
Jag har pratat med honom, sa han i telefon. Han lovade att vara tystare, men straffen är symboliska, det bryr sig ingen om.
Och så fortsatte det. Varje natt hörde jag samma rytm: dunk-dunk-dunk. Jag började ta valeriana, kom till jobbet med grått ansikte och hatade huset, Björn och min egen maktlöshet.
Talang hos barn måste få utvecklas
Idén kom oväntat, en lördagsmorgon. Jag satt i köket med kaffe och såg mörka ringar under Olles ögon. Han sov inte heller ut.
Mamma, kan jag få lära mig spela violin? frågade han, bläddrande på mobilen.
Har du hört violin hos en nybörjare någon gång? Det är ingen musik, utan en gäll ton som får verkligheten att kännas trasig.
Självklart, Olle, sa jag, och för första gången på en månad log jag riktigt listigt. Vi köper en riktigt fin violin.
Vi gick till musikaffären samma dag. Säljaren, en vänlig äldre gentleman, hjälpte oss att hitta en kvartfiol.
Har pojken gehör? frågade han.
Han har utmärkt motivation, svarade jag.
Jag satte mig också in i lagen om tystnad i bostadsområden. På vardagar fick man börja låta kl 08.00, på helger lite senare.
Björn brukade somna omkring fyra på morgonen. Och klockan åtta sov han extra tungt.
Måndag morgon. Vi stod mitt på golvet, jag och Olle.
Nu kör vi, Olle, C-dur skala. Högt och tydligt.
Det som följde är svårt att beskriva. Ljudet lät som skriket från en katt som fått svansen klämd i dörren blandat med metallens gnissel mot glas. Den oavstämda violinen vibrerade genom betongväggarna och skickade hälsningar till grannen ovanför.
Efter tio minuter dundrade något i golvet ovanifrån. Antagligen Björn själv. Fem minuter senare bankade han i elementet. Men vi fortsatte lagen var på vår sida.
08:20 ringde det på dörren. Jag öppnade. Björn stod där, i t-shirt och boxershorts, med röda ögon och ansikte som någon som nyss upplevt en katastrof.
Vad håller ni på med?! fräste han. Det är åtta på morgonen! Folk vill sova!
God morgon, Björn! sa jag glatt. Vi övar. Olle har talang, läraren säger att han måste spela varje morgon före skolan. Minst en timme.
Ni driver med mig! Mitt huvud sprängs!
Märkligt, sa jag. Vi spelar ju inte högt. Förresten, hur var Kent inatt? Jag tyckte basen lät konstigt.
Han tittade på mig, sedan på Olle, som stod i hallen med fiol och stråke som en liten kämpe.
Gör ni det här med flit?
Det är konst, Björn. Den kräver offer.
Fred genom musik
Vi fortsatte i en vecka. Varje morgon, precis klockan åtta. Redan på tredje dagen slutade rockkonserterna ovanför Björn hoppades att vi också skulle sluta om han gjorde det. Men inlärning kan inte avbrytas sådär.
På fredagskvällen kom han ner, nykter, i jeans och skjorta.
Hör du, granne, sa han trött. Kan vi komma överens? Jag orkar inte mer. Det ljudet snurrar i huvudet hela dagen.
Jag lyssnar, sa jag och bjöd honom till köket.
Jag lade ett papper på bordet, med en penna.
Enkla regler: Total tystnad efter kl 22.
Och om jag har gäster? försökte han förhandla.
Och om Olle får inspiration kl sju på söndagsmorgonen? svarade jag lugnt.
Björn ryckte till.
Okej. Efter tio tystnad. Deal. Och violinen, säljer ni den?
Nej, sa jag. Den stannar. Som garanti för att avtalet hålls. Den ligger kvar i skåpet, laddad och redo.
Vi skrev under vår lilla tystnadspakt och den har fungerat i ett halvår nu. Olle har för länge sedan lagt bort violinen hans nya passion är schack.
I trapphuset är det tyst. Vi hälsar ibland i hissen, Björn ser på min son med försiktighet och på mig med respekt. Han har nog lärt sig: En lugn ekonom med ett väluppfostrat barn kan vara betydligt farligare än en rockande rebell.
Man ska inte underskatta kraften i att hitta oväntade lösningar och att samarbete och respekt faktiskt är vägen till att må bättre.
