Jag och min man har alltid kämpat oss fram på egen hand och känner att det vi har åstadkommit verkligen är vårt eget. Samtidigt har våra yngre syskon fått generös hjälp från våra föräldrar. Vi sitter aldrig och tycker att vi har rätt till något särskilt, men vi har ändå svårt att förstå varför föräldrarnas inställning till oss är så olika. Jag minns tydligt när pappa valde att ge min lillebror en sprillans ny Volvo och själv nöjde sig med den gamla bilen. Senare fick jag höra att min bror och hans fru flyttade in i morfars gamla lägenhet i centrala Stockholm direkt efter bröllopet ett boende som hade kunnat förändra mycket för mig och min familj.
Mellan mig och min bror är det hela tio år, men före hans bröllop höll våra föräldrar oss nästan på armlängds avstånd, som om vi vore okända för varandra. Men när min bror berättade om förlovningen, öppnade sig dörrarna utan frågor fick han och hans fru tillgång till den fina bostaden.
En gång tog jag mod till mig och gick till mamma. Jag frågade varför de alltid givit allt till min bror och ingenting till mig och min man. Hennes svar var smärtsamt: Men ni bad ju aldrig om hjälp? Såg du inte själv hur det såg ut hemma? Har du ens märkt att ni inte hade någon bil? I det ögonblicket sköljde alla gamla minnen över mig jag och min man som släpade möbler, målade väggar och försökte bygga upp ett hem nästan från ingenting, bara med goda vänners stöd. När vårt barn föddes flyttade vi in i en nästan tom lägenhet utanför Västerås och kämpade för att klara oss ibland kändes det så tufft att jag inte ens vågade ta hit en sköterska när lillen var sjuk, av rädsla för att socialen skulle uppmärksamma våra enkla förhållanden.
Min svägerska, min mans syster, var däremot som familjens ögonsten. Svärföräldrarna valde att flytta ut till landet för att lämna över sin rymliga lägenhet i Uppsala till henne så att hon skulle få lite privatliv med sin pojkvän. Trots det fortsatte hon att förlita sig på dem för nästan allt, till och med till mat. Någon gång i veckan kom de från gården med kassar fulla av mat och lagade middag till henne innan de åkte tillbaka.
Till slut gick jag ännu en gång till mamma. Jag var tvungen att fråga varför hon och pappa behandlade oss så olika, varför min bror och hans fru fick allt och vi ingenting. Hennes svar var lika kallt som förut hon påminde mig återigen om att vi aldrig hade bett om någonting, trots att hon visste hur tufft vi hade det. Orden har etsat sig fast i mig och även om tiden har gått känner jag fortfarande en djup besvikelse över deras likgiltighet och den orättvisa de visat både mig och min man.
Jag bär fortfarande med mig smärtan över denna orättvisa behandling. Trots att jag försöker förstå deras val, är det svårt att komma över känslan av att vi hållits till helt andra måttstockar än våra syskon. Det ligger som en skugga över många av mina tankar om familjen. Jag undrar ofta om det någonsin kommer att kännas rättvist.
