Det enda jag förknippar med min pappa är bråk, skrik och uppträden. Vi levde i fattigdom. Mamma jobbade ofta till långt in på kvällen för att få ihop till brödfödan, medan pappa letade efter orsaker att starta gräl. En dag gick vi till Hötorget för att köpa grönsaker. Grönsakshandlaren skämtade med mamma och vi skrattade. Pappa tittade på mamma med en kall blick, utan att säga ett ord.
När vi kom hem blev det ett stort bråk. Han skrek så högt att grannarna säkert hörde allt. Sen slog han mamma. Ett annat tillfälle minns jag att en kollega till pappa skämtsamt påpekade att jag inte alls liknade pappa, utan att jag fått allt från mamma. Jag var tolv år då. Kort efter lämnade pappa oss, och sa att mamma hade bortskämt mig.
Efter hans avhopp hade vi knappt pengar till mat. Pappa betalade aldrig underhåll. Mamma ville inte kämpa mot honom i rätten, så hon fick klara sig själv. Hon var tvungen att leta efter ännu ett extra jobb. Jag kämpade på i skolan och gjorde allt för att komma in på universitetet. Så småningom fick jag ett jobb.
Till slut gifte jag mig och kunde äntligen hjälpa mamma. Och nyligen fick jag ett sms. Det var från pappa. Han skrev att han ville återuppta kontakten. Jag vet inte vad jag ska göra. Vissa säger att jag borde träffa honom och prata. Ärligt talat har jag ingen lust alls att göra det. Jag minns fortfarande hur han lämnade oss. Han känns som en främling för mig. Han ger mig inga fina minnen. Jag har valt att inte säga något till mamma om hans meddelande än. Jag vet fortfarande inte hur jag ska gå vidare, men jag har lärt mig att familjen inte alltid är det vi tror och ibland måste man själv välja vilka man släpper in.
