Sagolikt eller bara livet
Den tisdagsmorgonen vaknade jag med en underlig känsla i kroppen, som om något viktigt skulle hända. Solen lyste extra starkt över taken i Vasastan. Fåglar kvittrade ute på gården, och min fru närmade sig och gav mig en mjuk kyss på kinden innan hon skulle iväg till sitt jobb. Du är bäst, vet du det? sade hon med sitt sedvanliga leende. Allt var precis som det brukade vara. Perfekt.
Perfekt var ordet Josefin hela livet använt för att mäta sitt liv. Perfekt man egen företagare, framgångsrik, omtänksam. Perfekta barn sonen Viktor på Chalmers, dottern Lovisa som läste sista året på Viktor Rydberg i Djursholm, båda skötsamma och snälla. Perfekt fyra i Östermalm, perfekt sommarstuga ute på Väddö, perfekt Volvo i garaget. Och perfekt var hon själv. Vältränad, fräsch, alltid lika elegant och trots sina fyrtiofem såg hon inte en dag äldre ut än trettiofem.
Väninnorna var avundsjuka. Jossan, du lever verkligen drömlivet! brukade de skratta. Josefin ryckte lätt på axlarna och log försynt. Hon tänkte att visst var det tur men egentligen handlade det inte om tur. Hon visste hur man skulle göra. Hur man skulle se ut, hur man skulle tala, hur man skulle stötta sin man, fostra barnen och hålla hemmet i ordning. Hon gav sig själv helt och hållet för att den där drömmen skulle vara sann.
Hennes man, Erik, var navet i hennes värld. Vi träffades under sista året på Handelshögskolan. Lång, snygg, driftig, från gammal god svensk släkt. Alla tjejer trånade, men det var Josefin han valde. Hon svävade på moln av lycka.
Vi gifte oss året efter. Sen hans företag, hennes karriär som ekonomichef på ett större fastighetsbolag i Stockholm. Sen barnen. Det gick som smort, som efter ett notblad.
Ibland, det måste jag erkänna, såg jag saker hos Erik som förbryllade mig. Han kunde sitta tyst och stirra ut genom fönstret, lyssna dåligt när vi pratade, resa på jobbmöten och ringa mindre ofta än vanligt. Han såg ibland på mig med en lätt skugga i blicken, som om han såg bortom mig.
Vad är det? frågade jag ibland.
Inget särskilt, sa han bara. Bara lite trött.
Jag gav det ingen betydelse. Vem blir inte trött? Företagarlivet slet på honom.
***
En tisdag, behövde han min signatur på viktiga papper. Jag körde förbi hans kontor på Kungsgatan. Den nya sekreteraren såg lite besvärad ut när jag kom: Erik är upptagen, kanske vill du vänta? Men jag bara log: Ingen fara. Jag är inte gäst.
Jag gick rakt in.
Erik satt vid datorn och stirrade på skärmen. På skärmen syntes en kvinna. Ung, vacker, långt blont hår, sorgsna blå ögon. Jag hann se det innan han snabbt bytte fönster. Något högg till inom mig.
Jag är här för papperen, sa jag lugnt.
Han ryckte till, log tafatt, rotade i lådan. Här är allt, skriv på, så hämtar jag dem senare.
Vem var det? frågade jag, med ett närmast overkligt lugn som om min själ redan förstod.
Han försökte flina bort: Bara en kollega.
Brukar man ha kollegornas bilder öppna i helskärm på jobbet?
Snälla, överanalysera inte.
Jag sa inget mer. Tog pappren, gick därifrån. Snart hade oron slagit rot.
***
Jag försökte slå det ifrån mig, men tankarna gnagde. Nästa kväll, när han duschade, stack jag in näsan i mobilen. Hittade en dold chatt i Telegram kod låst men jag kände till lösen: Lovisas födelsedatum. Erik hade aldrig varit någon hacker direkt.
Saknar dig, skrev hon.
Jag med. Vi ses snart, svarade han.
Hon märker inget?
Nej, allt under kontroll.
Jag bläddrade bakåt i konversationen. Bilder, ömma ord, möten i hemlighet. Men det som brände mest var ett gammalt meddelande: Du är fortfarande den enda för mig. Sedan universitetet. Om det inte varit för hur det blev, hade vi aldrig varit utan varandra. Josefin är snäll… men livet blev som det blev.
Jag läste det flera gånger.
Den enda, sedan universitetet, livet blev så. Så jag var bara… trygghet. Den som blev över när den riktiga kärleken försvann.
När kvällen kom satt vi tysta, jag och Erik. Han såg på mig, förstod allt, och sade bara:
Du vet nu?
Ja, sa jag, rakt på sak. Vem är hon?
Han svarade inte på länge. Satte sig, gömde ansiktet i händerna.
Jag ville inte att du skulle få veta så här.
Hur hade du tänkt det? Att jag skulle leva i ovisshet, medan du längtade efter henne?
Jag tänker inte på henne hela tiden, försökte han, svagt.
Ljuga är onödigt. Jag har sett allt. Berätta nu hur det verkligen är.
Han berättade.
Hon hette Elvira. De träffades första året på Handels, blev förälskade vid första ögonkastet. Hennes föräldrar accepterade aldrig Erik inte från rätt familj, inga pengar. De skickade bort Elvira till Uppsala, hittade en lämplig man åt henne. Hon skrev brev, bad om hjälp, men kunde inte säga emot. Erik väntade i två år. Men så träffade han Josefin vacker, intelligent, från rätt bakgrund. Han tänkte: varför inte? Livet går vidare.
Vi gifte oss, fick barn, lyckades. Pengarna kom, huset på Östermalm. Erik ville visa omvärlden särskilt Elviras föräldrar att han dög. Men Elvira var alltid där i bakhuvudet.
För fem år sen sågs vi av en slump, sa han tyst. Hon var skild, barnlös, bodde ensam. Allt tändes direkt igen. Jag kunde inte stå emot.
Medan du var med mig i tjugo år försökte du glömma henne? frågade jag.
Jag respekterar dig. Du har gett mig allt.
Inte kärlek, svarade jag. Den ville du aldrig ta emot. Du behövde en praktisk kvinna till ett praktiskt liv. Din kärlek fanns kvar där på Handels.
Han hade inget mer att säga. För det var sanningen.
***
Uppbrottet blev snabbt och effektivt. Jag var för stolt för att börja böna och be eller skapa drama. Jag sa till barnen, lugnt och sakligt. Viktor försökte prata med sin far, men jag stoppade honom: Det här är vårt, ni barn håller er utanför.
Lovisa grät. Hur ska du klara dig själv, mamma?
Jag har mig själv, sa jag. Det räcker långt.
Jag hittade en tvårummare i Lilla Essingen.
De första månaderna var en mardröm. Jag låg vaken på nätterna, gick till jobbet, log, fixade vardagen. På natten såg jag livet spelas upp som en film: alla midsomrar, alla resor till Gotland, all vardagslycka allt förljugna minnen.
Det värsta var inte själva sveket. Det värsta var insikten om att jag, som varit så smart och stark, egentligen gått med på allt. Jag hade ställt upp på den bekväma lögnen jag ville ju att drömmen skulle vara sann.
***
Ett år senare, när såret börjat läka, träffade jag en gemensam bekant vid Ica i Ringen.
Vet du, sa hon, Erik har gift sig. Med henne, Elvira! Deras kärlekshistoria är nästan som på film föräldrarna särade på dem, och så fann de varandra till slut.
Jag log stelt. Som bara före detta perfekta fruar kan.
Ja, jag vet, sa jag. Det är nog väldigt romantiskt.
Hemma satt jag länge vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret, och så började jag gråta för första gången på ett år.
Inte av sorg, det hade lagt sig. Utan av bitterhet och besvikelse. Jag hade bara varit rekvisita i någon annans dröm. Gett honom barn, byggt upp ett gemensamt liv, vårdat relationerna, till och med hans gamla mamma. Men han väntade bara på någon annan. Och det är man maktlös inför man kan aldrig tvinga någons hjärta.
***
Två år går fort.
Jag har lärt mig vara själv, och det passar mig utmärkt. Ingen som klagar på sena middagar eller vill ha sällskap till tv-soffan. Barnen har flyttat hemifrån Viktor har gift sig, Lovisa läser vidare i Uppsala. Vi hörs ofta och har roligare tillsammans nu än någonsin.
Men män då? frågar väninnorna och skrattar. Du är ju fortfarande snygg! Jag svarar alltid: Jag gillar min frihet för mycket.
Sanningen är, jag vågar inte tassa in i någons reservroll igen. Jag vill hellre vara min egen än riskera att bli bakgrund i någon annans förhållande.
Hellre ensam än otillräcklig, säger jag. Jag får vara huvudperson i mitt eget liv.
En kväll, när jag bläddrade bland gamla saker, hittade jag vårt bröllopsalbum. Jag satt länge och tittade på fotona mitt ansikte, hans leende. Då trodde jag att lyckan skulle vara för evigt.
Nu? Jag lade undan albumet på översta hyllan. Minnet får vara kvar, men platsen är långt bak.
Solen lyste in genom fönstret, från köket hördes vaccinationsturnérande musik grannen höll på att renovera. Livet gick vidare.
Jag gick till spegeln och såg på mig själv. Välvårdad, pigg blick, en säker och lugn kvinna.
Du klarade det, sa jag tyst. Och det var sant.
Jag klarade det inte för att jag hittat någon bättre utan för att jag hittade tillbaka till mig själv.
Den kvinnan hade nästan gått förlorad i jakten på det perfekta. Nu visste jag vem jag var och att det var värt allt i världen.
Erik ringer ibland. Grattar på födelsedagen, undrar hur barnen mår. Jag svarar artigt men kort, och avslutar samtalet.
Jag är inte arg mer. Den känslan har för länge sedan letat sig bort. Kvar finns bara det lugna vetandet: Jag var en bra fru. Men han var inte min. Vi insåg det bara för sent.
Elvira… Ja, hon lever nu med honom i det liv jag lämnade. Jag har hört att de är lyckliga. Och vet du, jag unnar dem det faktiskt. Ibland får sagor sitt lyckliga slut även om det inte är min saga.
Ikväll ska jag på yoga, sen fika med en barndomsvän. Efteråt blir det middag hos min son och svärdotter deras nya favoritkrog på Söder.
Livet är fullt. Jag har gjort det fullt själv.
Ibland, innan jag somnar, undrar jag: Tänk om allting blivit annorlunda? Om han älskat mig på riktigt, om vi blivit gamla ihop ute på landet…
Sen vänder jag på mig och somnar gott. För det finns ingen mening med att grubbla över det man saknat. Man får arbeta med det man har. Och jag vann till slut.
Inte för att jag slog någon annan utan för att jag aldrig förlorade mig själv.
