Hon är fastkedjad vid en tall och morrar av smärta, men den gamle mannen vågar sig närmare.
Vintern det här året verkar ha bestämt sig för att nästan stryka lilla Arvidsjaur från kartan. Kölden är så bitande att fåglar faller ur himlen i flykten. I sådan snöstorm skulle inte ens den hårdaste norrländska bonde jaga ut sin hund, men just då ger sig gamle jägaren Sten Berg, kallad Falken av bygden, ut i skogen. Något gnager honom, en klibbig oro som driver honom framåt.
Vid platsen Svarta Tallenett namn som viskas med respekt och rädsla bland ortsbornahittar han en syn som tar andan ur honom. En enorm, snövitt varghona ligger fastkedjad vid en gran; med sista krafterna värmer hon sina sex nästan stelfrusna valpar. Det här är inget jakttrofé och ingen tillfällighet, utan ett grymt verk av bygdens kända plågare, slaktaren Roffe.
Sten förstår att ett steg mot den skadade vilddjuret kan kosta honom livet. Men han kan inte vända och lämna henne att dö. Han drar kniveninte för att skada, utan för att befria. Framför dem väntar en kamp mot både kylan, och mänsklig grymhet som ibland är värre än något rovdjur.
Den vita fläcken mot den sotiga barken tar Sten först för ett ljusspel i snön. Men när han närmar sig ser han sanningendet är en av Norrbottens legender, den polara varginnan fångad i en fälla utvecklad för en långsam, plågsam död. Stålvajern har skurit djupt in i halsen, och runt henne kryper små, nästan orörliga valpar.
Varghonan visar tänderna, och i hennes iskalla blå ögon finns ingen bön om nådbara ett modersraseri, redo att dö för att skydda sina ungar. Sten tar av sig vantarna, visar sina tomma handflator. “Lugnt, vackra. Jag är inte honom. Jag tänker skära loss, inte skada,” säger han lågt, med snön under sig mörkt av blod.
Något otroligt händer. När en tung gren ovan dem knakar till och brakar ner täcker Sten valparna med sin kropp. När spänningen i vajern viker, sliter sig inte varghonan loss för att hugga honom. Istället slickar hon hans tinning. En stum överenskommelse sluts där i snön.
Sten bygger snabbt en enkel kälke och, med värkande rygg, drar den tunga varginnan och hennes valpar tillbaka till sin stuga. Han förstår direkt: han kommer aldrig mer att vara ensam.
Livets andetag
I Stens stuga råder tumult. Veterinär Elinkorthuggen men varm, med skickliga händerkommer och syr ihop såren på varghonan, som Sten döper till Vilda. Men glädjen är kortvarig: minsta valpen, Lise, slutar plötsligt andas. Den bitande kylan har stannat hennes lilla hjärta.
“Det är försent,” suckar Elin. Men Sten vägrar ge upp, hans skrovliga, starka händer sätter igång hjärtmassage, blåser luft in i munnen. Sekunder dröjer, men så tar Lise ett rosslande andetag. Sten river henne ur dödens grepp, och efter det sover hon bara gott på hans slitna skinnskor.
Det känns som att det värsta är över. Valparna blir starkare, röjer runt i huset och Vilda ser på Sten med förtröstan som liknar en tam hunds. Men faran är inte borta. Tjuvjägaren Roffe inser att bytet försvunnit och återvänder. Först syns en drönare över stugan, och på natten fylls det lilla huset med sövande gas.
Pälsen mot dottern
Sten vaknar yr och förskräcktLise är borta. På bordet ligger en lapp, fastnaglad med kniv: “Vill du se den lilla i livetta varghonan till gruvan. Vid midnatt.” Roffe vet precis hur han slår; han vrider gammal jägarmoral till redskap mot honom själv.
“De vill ha byte,” säger Sten till Elin, med röst hård som sten. Framför henne står nu inte bara en stillsam jägare, utan en för detta gränsvakt, där skogarna åter blivit slagfält. Han hämtar sin gamla vita snödräkt, sotar ansiktet med aska, laddar sin armborsttyst men dödligt.
Vilda ställer sig bredvid, haltande men beslutsam. Hon förstår. De går inte för att förhandla. De går för att rädda och skipa rättvisa. Elin, mot reglerna, smyger efter med sitt akutväska.
Nattens hämnd
Gamla gruvan badar i strålkastarljus och är bevakad av beväpnade män. Sten och varghonan smyger in från vindsidan. Roffes män förväntar sig en orkeslös man, men får möta skogens gengångare.
Armborstet knäpper tyst. En sövande pil smyger sig in i nacken på en vaktvägen är öppen. Sten stormar in i förrådet där Roffe håller Lise i bur. Plötsligt lyfter tjuvjägaren geväret men hinner inte skjuta.
Ur skuggorna kastar sig den vita blixten. Vilda slår omkull Roffe, trycker honom skoningslöst mot marken. Hon river honom intebara håller hårt om hans strupe och stirrar honom rakt i ögonen tills han nästan bleknar av rädsla. Då dyker Elin upp, ringer polisen, och Sten krossar låset på buren och sluter den skälvande Lise i famnen.
Slutet
Händelsen sprider sig genom hela Lappland. Roffe och hans kumpaner får fängelse. Vilda och valparna, tack vare Elins kontakter, får bo kvar hos Stensom “vargblandras,” långt från nyfikna blickar.
Den gamle jägaren känner inte längre någon ensamhet i sitt hjärta. Om kvällarna sover den stora snövita varginnan vid hans fötter, och lilla Lise drömmer tryggt i hans knä. Tillsammans bevisar de: familj är inte alltid samma blod. Ibland är det de som går genom ishelvetet för din skull.
