Hemkomsten
Maria kände illamåendet redan på perrongen i Uppsala.
Hon hann precis fram till papperskorgen, lutade sig över den, och kände hur hennes dyra kappa blev smutsig mot den frusna metallkanten
Du mår väl inte illa, flicka lilla? hördes en vänlig, genuint uppsalensisk röst bakom henne.
Låt mig vara, snälla
Maria rätade på sig. Människor rörde sig förbi som i en stumfilm svepta i dunjackor, bärande kassar fyllda med potatis och billigt kaffe.
Diesel, fukt och den där särskilda syrliga doften av folkhemssverige, trängde in i Maris huvud och triggade hennes migrän.
Hon avskydde den här staden. Rakt, rent, utan tvekan. Som den som en gång flydde, bestämt sig för att aldrig blicka bakåt, och som kämpat för att glömma vägen hit.
Telefonen vibrerade.
Pappa.
Maria, var är du? Jag står med bilen på parkeringen och väntar!
Jag tar en taxi, svarade hon kort. Ge mig adressen till sjukhuset.
Men din mamma är ju inte kvar på Akademiska, hon blev utskriven igår. Blodtrycket sjönk men de sa att hon får behandlas hemma. Jag kommer och hämtar dig bara
Hemma? Maris käkar spändes hårt. Driver ni med mig? Så jag har åkt hit i onödan?
Maria, var nu inte sån. Mamma har längtat efter dig, hon har bakat kanelbullar
Snälla, sluta Maria lade på luren.
***
Barndomshemmet, i ett grått höghus i Salabacke, kändes mindre än någonsin.
Maria stod i trappuppgången, stirrade på den slitna dörren med plastöverdrag. Grannens katt strök sig slickande kring hennes stövlar och lämnade hår efter sig. Därinne luktade det köttsoppa, katt och något sött precis som alltid.
Hon gick in utan att knacka.
Mamma satt i köket, liten, gråhårig, i sin urtvättade blommiga morgonrock.
När mamma fick syn på henne slog hon händerna för ansiktet, ögonen lyste både av lycka och skuld, vilket fick något att klia till inuti Maria.
Maria, lilla hjärtat! Jag trodde inte du skulle hinna förrän ikväll
Jag bad dig att inte ljuga sa Maria, tog inte ens av sig skorna. Hon stod kvar på hallmattan. Vet du vad det här kostat mig? Jag har ett kontrakt på gång, hade nattåg hit för att besöka dig på intensiven och så sitter du här och bakar bullar?
Mamma blev alldeles stilla. Händerna åkte ner i knäet.
Förlåt, Maria Jag ville inte oroa dig. Det var bara blodtrycket och jag saknade dig så mycket
Det kallas lögn, mamma. Maria sparkade av sig skorna och slängde dem i ett hörn. Var är blodtrycksmätaren? Vi tar det nu. Sen sover jag på hotell. Jag stannar inte här över natten.
Stanna ändå bad mamma, med sprucken röst.
Det droppar från toaletten, elementen är knappt ljumna, grannen gapar så väggarna skakar. Jag står inte ut på riktigt.
Maria satte sig vid köksbordet. En tallrik med nybakade bullar stod där, fortfarande varma. Hon ignorerade dem.
Kom igen nu. Mätaren.
Mamman tassade iväg och hämtade en gammal manuell blodtrycksmätare.
Är det där allt du har? Maria höjde på ögonbrynen. Har du inte råd med en fungerande? Jag skickade ju pengar.
Jag satte in dem på sparkontot. Till dig. Ifall du skulle behöva
Herregud
Maria pumpade. Siffrorna hoppade.
Ett-sextio över nittio. Vad gör du, dricker soja ur flaskan?
Det är inte så farligt
Imorgon köper vi riktiga mediciner och en fungerande maskin. Men nu är jag trött. Var ska jag sova?
Mamman började bädda. Maria satt kvar, blickade ut på de grå husfasaderna och tänkte bara: Bara jag slipper fastna här. Bara jag kan åka hem imorgon.
***
Maria fick ingen sömn.
Soffan var för kort, fjädrarna stack i ryggen, och grannarna vrålade, sen slogs de. Kvinnoskrik, grova ord. Maria låg vaken och stirrade på hålet i taket. Sprickan där uppe påminde henne om barndomen när den liknade en blixt nu bara ett tecken på att huset förföll.
Någon gång mot gryningen slumrade hon till och drömde att hon var liten. Hon och mamma gick på torget, köpte en varm bulle med sylt, pudrad med florsocker. Maria var lycklig.
Hon vaknade av tårar. De bara rann. Hon snöt sig i kanten av lakanet och lät det ske.
Nu var det tyst i väggen. Bara tickandet från den gamla Holmegaardklockan som mamma alltid hotade att slänga.
Maria? hördes mammans stämma. Sover du?
Nej, svarade hon hest.
Någon vill träffa dig.
Vem då?
Jag vet inte En tjej i din ålder. Säger att hon heter Tyra. Du minns väl Tyra från skolan?
Maria satte sig upp. Tyra? Vilken Tyra?
Hon drog på sig morgonrocken och gick ut.
Där stod Tyra. Den Tyra som varit Marias bästa vän på gymnasiet. Tyra, som Maria lämnade utan ett ord när hon flyttade till Stockholm.
Tyra var sig lik samma blonda hästsvans, samma runda kinder, men ögonen hade blivit tröttare.
Hej, Maria, sa hon. Din mamma sa att du var här, så jag tänkte… Vi har ju inte setts på femton år.
Maria ville säga något vresigt, men hon lyckades inte.
Kom in, sa hon bara.
De slog sig ner i köket. Mamma gick in till grannen. Tyra värmde händerna om muggen med rykande te.
Jag är gift nu, berättade hon. Har en dotter. Saga. Sju år börjar ettan i höst.
Grattis, mumlade Maria.
Och du? Bor du kvar i Stockholm?
Ja, svarade Maria.
Gift?
Var. Inte nu.
Varför inte?
Maria ryckte på axlarna; ville inte förklara hur mannen lämnat henne för en annan, att lägenhet, karriär och Volvo inte höll värmen om kvällen. Att hon var ensam.
Det funkade inte, sa hon bara.
Tyra nickade. Efter en stund tog hon Maris hand.
Jag har förlåtit dig, du vet.
För vad?
Du åkte utan ett ord. Vi delade allt, du och jag. Sen bara försvann du. Jag var ledsen, arg Sedan insåg jag väl att du behövde bygga ditt liv. Och nu sitter vi här. Jag är glad att se dig.
Maria vände ansiktet mot fönstret, tårarna brände.
Förlåt Tyra. Jag var dum.
Det ordnar sig, log Tyra. Sånt händer.
De pratade tills det blev kväll. Tyra talade om sin man (jobbar på fabriken, dricker ibland med inte elak), om dottern (målar på alla väggar), om livet. Maria lyssnade, för första gången på länge kändes det verkligt intressant.
Du, sa Tyra när hon skulle gå Kom hem till oss imorgon! Vi äter ärtsoppa, Saga vill träffa dig.
Kanske
Kom, insisterade Tyra, vi kan ju minnas gamla tider.
Maria nickade.
***
Nästa dag gick Maria till apoteket.
Hon måste köpa mediciner åt mamma, ett ordentligt blodtrycksmätare och något extra. Hon gick längs Uppsala, såg på frosten i träden, skrattande barn med snowracers och pensionärer på bänken. Vanligt liv.
På apoteket kö. Framför henne stod en tant, för stor jacka och näverkasse med mat. Hon skiftade från fot till fot, andades tungt.
Är det något fel? frågade Maria.
Det är hjärtat, lilla vän. Men köper jag bara nitroglycerin så blir det bra.
Maria såg att damen var blek, läpparna blå, svetten i pannan.
Slå dig ner, jag handlar åt dig. Vad behöver du?
Nitroglycerin. Gud välsigne dig.
Maria köpte läkemedlet, räckte över det. Tanten la tabletten under tungan.
Tack, vackra, sa hon när färgen återvänt. Är du inte från stan va?
Jag är härifrån, sa Maria, nästan förvånad.
När hon kom ut log hon. Snön glittrade grått.
***
På kvällen gick Maria hem till Tyra.
Tyra bodde högt upp i ett gammalt trapphus. Maria gick och tänkte: “herregud, man vänjer sig snabbt vid lyxen i stan.”
Men idag störde det inte alls.
Dörren öppnades av en smal flicka med stora blå ögon.
Är du tant Maria? Jag skulle vänta på dig, sa Saga.
Ja, jag är Maria.
Jag heter Saga. Mamma har gjort ärtsoppa.
Det var enkelt, men varmt. Slitna möbler, barnteckningar på väggarna, doft av soppa och bullar.
Tyra stod vid spisen.
Sätt dig, Maria! Saga, hämta skedarna!
De slog sig ner. Maria åt och kände värmen sprida sig genom kroppen. Hon hade inte haft det så på länge, inte bara maten utan sällskapet.
Kan du rita något? bad Maria lilla Saga.
Du är fin, jag vill rita dig, svarade Saga.
Det får du gärna!
Saga satte sig med ritblock. Maria drack te med körsbärssylt och pratade med Tyra.
Har du barn? frågade Saga och ritade.
Nej, det blev inte så.
Varför då?
Saga! Tyra harklade sig.
Det är okej, sa Maria. Det blir inte alltid som man tror.
Du ska inte vara ledsen, sa Saga allvarligt. Du är ju fortfarande ung. Allt kan hända.
Maria skrattade till.
Tack, lilla vän.
Saga räckte henne teckningen en kvinna i lång klänning med krona, blommor runtomkring och en sol nästan färdig.
Det är du, förklarade Saga. Du ser ledsen ut, men jag lägger till en sol så blir du gladare.
Strupen snörptes till.
Tack, Saga. Den ska hänga på min vägg i Stockholm, lovar jag.
Kommer du tillbaka? undrade Saga.
Det lovar jag.
***
Maria var sen hem till mamma. Mamma var uppe och väntade.
Hur var det? undrade hon.
Bra, mamma. Jättebra.
Maria satte sig och fattade mammas hand, kände värmen och grovheten i den.
Förlåt, mamma. För allt.
Men barn vad då?
Att jag att jag skämdes. För er, för staden, för mig själv. Trodde jag var bättre bara för att jag flydde. Men jag fegade bara ut, egentligen.
Mamma log tyst och strök henne över håret, som förr.
Du flydde inte, Maria. Du klarade dig. Här hade många bara gett upp. Vi är stolta över dig Men glöm oss inte.
Aldrig, viskade Maria. Jag lovar.
***
På morgonen var det dags att åka.
Pappa skjutsade till stationen. Mamma viftade från perrongen, liten i sin slitna kappa.
Kom nu hem igen, Maria. Vi blir inte yngre.
Jag lovar, pappa, sade Maria.
På tåget plockade hon upp mobilen. Där låg ett sms från Tyra: Saga frågar redan när du kommer igen. Hon tyckte jättemycket om dig.
Maria log, la undan telefonen. Tåget rullade ut ur stan, förbi rader av grå hyreshus och snötäckta fält. Och Maria märkte ingen migrän, inget tryck över bröstet. Hon ville inte stänga ögonen längre.
Hon tog fram Sagas teckning. Prinsessan, blommor, den där lilla solen.
Maria såg ut över landskapet. Över fälten steg solen, stor och röd, verklig.
***
En vecka senare swishade Maria pengar till Tyra till Sagas målerikurs och fritids.
Tyra försökte tacka nej, men Maria insisterade.
Ett halvår senare bokade Maria biljett utan meddelande, bara för att.
Där satt de allihop, Maria, Tyra och Saga, åt ärtsoppa och skrattade. Och Maria insåg att det, det är lycka. När man betyder något för någon. Bara sådär.
