Har ni köpt lägenhet på bolån?! utbrast Birgitta glatt. Men det är ju fantastiskt, stumpan! Helt underbart!
Märta skrattade i andra änden av samtalet, och Birgitta hörde svärsonen mumla något i bakgrunden.
Mamma, men nu får du väl tona ner lite, grannarna hör ju
Låt dem höra! flinade Birgitta. När får jag komma och titta? Idag? Imorgon? Jag bakar äppelkakan, du vet, den som Oscar älskar.
Märta blev tyst en sekund.
Kom på lördag, då har vi nog hunnit ställa möblerna.
På lördagen stod Birgitta mitt i det ljusa vardagsrummet, snurrade sakta runt och beundrade de höga taken, de breda fönstren och den skarpa lukten av nymålad svensk nystuga.
Köket är gigantiskt, kan du tänka dig! Märta ledde sin mamma genom hallen. Och inglasad balkong, där kan barnvagnen stå i framtiden.
Vilken dröm, sa Birgitta, och smekte handen mot väggen. Oscar, riktigt bra gjort!
Svärsonen ryckte bara på axlarna.
Vi gör så gott vi kan, Birgitta.
Under lunchen tog Birgitta en andra bit av äppelkakan och sa det som gnagt henne hela morgonen.
Jag har ju varit så orolig för er, ni förstår inte. Märta är höggravid och ni bodde i en hyresrätt där hyresvärden kunde slänga ut er när som helst. Det är inte klokt!
Märta såg på Oscar och Birgitta såg hur dottern småpressade ihop läpparna.
Mamma, vi fixade det.
Fixade det och fixade det, Birgitta la ner gaffeln. Men själv har jag inte sovit en blund. Tänk om något hade hänt? Barn behöver trygghet, ett eget hem.
Oscar harklade sig och sköt undan tallriken.
Bolånet är förstås inte direkt billigt. Men vi har räknat på det.
Dyrt? Birgitta spetsade öronen.
Helt okej, svarade Märta snabbt. För Stockholm är det här normalt.
Birgitta såg på dottern, hennes stela axlar, hur Oscar tröstlöst studerade köksduken, och förstod att de båda var rädda, men de skulle aldrig erkänna det.
Hör nu på mig, sa Birgitta allvarligt. Jag ska hjälpa till, det är inget att diskutera. Och Oscars föräldrar hakar väl också på?
De har lovat, nickade Oscar. Mamma sa att hon swishar det hon kan varje månad.
Ser du! Birgitta slängde sig bakåt i stolen. Ni klarar det! Tillsammans, ni är ju inte ensamma.
Märta log svagt, men oron i hennes ögon var fortfarande kvar
Lille Algot föddes i mars, stor och frisk så han hördes genom hela kvarteret. Birgitta dök upp varje vecka, kokade soppa, tvättade små kläder och tog ut barnvagnen på promenader bland miljonprogrammets klätterställningar.
Livet landade i en sorts rutin. Oscar blev befodrad och Märta började prata om barn nummer två.
Två år senare föddes lilla Tindra, och lägenheten fylldes åter av barnaskrik, legobitar under fötterna och nätter utan sömn. Birgitta såg på sin dotters lyckliga ögon och tänkte att allt blivit precis som det skulle.
Så fick Oscar sparken.
Birgitta fick inte veta det med en gång. Märta gled undan, mumlade att allt var bra, bara lite trötta. Sanningen dök upp när Birgitta spontant dök upp och hittade Märta gråtande över en hög räkningar.
Vi går inte runt, mamma, viskade Märta. Tre månader efter. Banken ringer varje dag.
Birgitta hjälpte där hon kunde, samlade ihop pengar bland släktingar och bekanta, men det räckte inte. Oscars föräldrar gick själva på knäna efter att svärfadern hamnat på sjukhus.
Efter ett halvår tog banken lägenheten.
Birgitta satt hemma hos väninnan Karin och rörde knappt sitt kaffe.
De bor i en etta nu, sa Birgitta och knep hårt om koppen. Fyra personer! Algot är fyra år, Tindra två. Vart ska de leka? De är på varandra hela tiden! Det finns liksom inget utrymme!
Karin skakade på huvudet.
Men kära nån, Birgitta, så hemskt!
Jag lovade dem att det skulle gå, Birgitta torkade sina tårar. Att jag skulle hjälpa Men vad kan jag? Pensionen är ett skämt och extrajobben räcker knappt till en ny cykelhjälm. Jag var den som peppade dem! Att det skulle ordna sig!
Du kunde ju inte veta hur livet vänder.
Hjälper det? Birgitta ställde ifrån sig koppen. Blir det enklare för Märta då? Eller för barnen?
Birgitta tryckte händerna mot ansiktet. Hon hade trott att dotterns liv äntligen blivit stabilt. Men nu var allt bara värre. Innan hyrde de åtminstone själva. Nu två barn på en och samma kvadrat!
Tiden gick
Märta och Oscar blev till slut klara med banken. Det kändes som den bästa nyheten på åratal.
Vad händer nu då? undrade Birgitta.
Vi sparar på nytt till eget boende, svarade Märta. Vi kanske tar något enklare den här gången.
Så länge det är ert, Birgitta nickade, även om dottern inte kunde se det. Det är det viktigaste.
Två år senare. Algot fyllde sex och Birgitta kom till barnkalaset med en stor låda under armen. Hon hade lagt timmar i leksaksbutiken innan hon hittade rätt byggsats med bilar och garage, precis det Algot suktat efter hela vintern.
Mormor! Algot kastade sig runt Birgittas midja. Är det till mig?
Såklart att det är, Birgitta pussade honom på huvudet. Och titta, här!
Birgitta tog fram ett kuvert och räckte fram. Algot öppnade det och spärrade upp ögonen.
Hur mycket är det?
Tiotusen, sa Birgitta, satte sig på huk. Du pratade ju om en ny mobil? Nu kan du börja spara. Mormor hjälper dig!
Algot kramade kuvertet och rusade för att visa Tindra. Märta stod i dörren till köket och såg på, med ett märkligt uttryck som Birgitta inte hann analysera.
Två veckor senare ringde Birgitta till sitt barnbarn. Algot svarade efter tredje signalen.
Hej mormor!
Hej, älskling! Hur mår du? Vad gör du?
Bra! kvittrade Algot. Jag har fått nya shorts, tröjor och blinkskor till sommaren!
Birgitta spetsade öronen.
Nya kläder? Varifrån fick föräldrarna pengar till det?
Mamma tog dem du gav mig! sa Algot glatt. Hon sa att mobilen tar vi sen, kläder var viktigare.
Birgittas inälvor vände sig. Något hett och tungt började bubbla i bröstet.
Kan jag få prata med mamma? viskade Birgitta.
Hon är upptagen!
Okej du, tvingade Birgitta fram ett leende. Ha det gott!
Birgitta la på och blev sittande, stirrande ut i det tomma. Tydligen skulle hon behöva uppfostra sin dotter igen!
Nästa morgon stod Birgitta utanför Märtas dörr redan i ottan.
Hur kunde du?! väste Birgitta. Jag gav de där pengarna till Algot! Till honom, inte till dig!
Märta himlade trött med ögonen.
Snälla mamma, lugna dig.
Vad?! exploderade Birgitta. Han har längtat efter telefon! Jag gav honom pengar så att han kunde spara ihop själv! Och så bränner du allting?
Märtas ansikte blev helt stilla.
Jag gjorde det som behövdes, sa hon lugnt.
Behövdes?! Birgitta tappade andan. Fixa shorts för någon annans pengar?
Ungen behövde sommarkläder, svarade Märta. Vi hade inte råd.
Då kan du väl fråga mig? Birgitta tog ett bestämt steg fram. Prata med mig!
Nej, mamma, Märta skakade på huvudet. I mitt hem bestämmer jag över pengarna. Det angår faktiskt inte dig.
Det angår inte MIG?! röt Birgitta. Jag ska bara hålla käften när ni klantat er bort både bolån och lägenhet? Det är glasklart att ni inte har någon koll!
Märta bleknade, men sade ingenting.
Nu norpar ni till och med pengar från ungen, fräste Birgitta. Skamligt! Bedrövligt
Gå nu, mamma, sa Märta lågt. Snälla, bara gå.
Birgitta vände på klacken och gick utan att säga hej då. Inombords kokade hon. Dottern gör fel och kör ut en förälder på köpet! Ingen fara Märta får krypa till korset. Hon kommer nog och tigger om ursäkt!
Men en månad gick. Märta hördes inte av, svarade inte på sms.
Birgitta satt återigen vid Karins köksbord och manglade servetten mellan händerna.
Hon har sagt upp bekantskapen med mig, min egen unge! Jag får inte träffa barnbarnen, ringer aldrig.
Karin fyllde på kaffe och sneglade mot sin vän.
Vad sa du till henne då?
Sanningen! utropade Birgitta hetsigt. Att de inte kan sköta sin ekonomi, att de är hopplösa! Vadå, är det inte sant?
Karin blev tyst en stund, blickade ut genom fönstret.
Men du gav ju pengarna till Algot?
Ja, visst.
Då är det ju hans pengar, vände sig Karin mot henne. Då bestämmer inte du längre.
Men jag sa att det var till mobilen!
Och de köpte kläder i stället, ryckte Karin på axlarna. Barn behöver kläder på sommaren. Det är viktigare än ännu en mobil.
Birgitta öppnade munnen, men Karin höjde ett finger.
Och det där med bolånet Du behövde inte påminna dem. De kånkade på det där lånet år efter år, jobbade, slet, kämpade och du kallar dem för hopplösa?
Jag menade det bara väl, sa Birgitta tyst. Jag bryr mig ju.
Du bryr dig, Karin nickade. Men det slår fel. Ring henne du. Och be om ursäkt.
Birgitta knep ihop munnen och stirrade ut genom fönstret. Nej, nog ska det väl vara ordning. Det är alltid mammorna som är förståndiga eller hur?
