Förra året ringde en gammal vän till mig, Ingrid Svensson. Hon bad mig om en stor tjänst ifall jag kunde låta hennes bästa vänner bo hos mig en vecka, här i mitt hus på västkusten. De ville koppla av och njuta av havet i vårt lilla samhälle, och det kändes konstigt att säga nej. Så jag sa ja, men förklarade tydligt:
Det är högsäsong nu, så jag skulle gärna vilja kunna erbjuda ett rum gratis, men det känns fel att ta betalt av dina vänner.
Men Ingrid försäkrade mig: De betalar gärna, pengar är inget problem för dem. Det enda de oroar sig för är att hamna hos någon oärlig, du vet de som tar betalt i förskott och sedan inte släpper in folk eller slänger ut dem mitt i semestern.
Jag gick med på det. Om jag bara anat vad det skulle kosta skulle jag aldrig accepterat.
Jag kände mig lite obekväm, så jag gav dem ett generöst rabatt. De fick ett rum till halva priset, 1500 kronor för hela veckan.
Dagen kom. Istället för den utlovade familjen dök det upp en tonårstjej Linnea och hennes lillebror, Viktor, tio år. Det blev trångt i tresängsrummet och det märktes att de inte var särskilt glada.
Mötet var vänskapligt, jag försökte bjuda på en god middag, och efteråt visade jag dem stadens sevärdheter. Sedan gick jag till mitt kvällsschema.
Andra dagen gick Viktor loss med en vattenpistol och sprutade på den påslagna TV:n. Föräldrarna satt i rummet, men det stoppade honom inte. Paret bad om ursäkt och lovade att ersätta TV:n, som nu stod ur funktion och fortfarande väntar på reparation. Jag fick ta en TV från det andra gästrummet till dem. Vad skulle de annars göra på kvällen?
Sen var det Linnea som glömde fylla på vatten i vattenkokaren, så den brände fast och blev förstörd.
Som om det inte var nog: De påbörjade en slags egen renovering och plötsligt gick två ben av, ett på nattduksbordet och ett på matbordet. De skrattade och sa: Oj då, men du har ju massor av möbler! Vi sätter fast bordets ben med tejp så blir det bra. Och vi stoppar något under nattduksbordet det är ingen stor grej.
Kulmen kom när de hade en högljudd fest som slutade vid två på natten. Skrik och skrän, som från ett krogbesök. När jag bad dem sänka musiken vid elva fick jag svaret: Slappna av, vi har betalt för oss! Ljudet sänktes, men först efter att jag sagt till igen.
Jag insåg att det inte fanns någon poäng att argumentera med personer som är påverkade, så jag väntade tills morgonen. Då tog jag ett uppriktigt samtal med paret och sa att det här beteendet inte är acceptabelt. De är inte de enda som är på semester här. Jag bad dem också vara försiktiga med elapparaterna.
De ryckte på axlarna: Vi har ju betalat. Jag blev irriterad och sa: Tack för att ni kom som vänner till Ingrid, annars hade ni aldrig varit här.
Efter det blev de faktiskt mer försiktiga, och det gick bättre med allt. Men vänskapen tog slut där.
Efteråt slutade vi att prata. Det hindrade dem dock inte från att ta med sig de presenter och souvenirs jag förberett till dem och Ingrid. Och dessutom saknades två stora badhanddukar och ett lakan av terrakottafärg när de reste.
Jag måste säga att dessa är Ingrids allra bästa vänner. Hon och jag var nära hela gymnasiet, fram tills hon gifte sig och flyttade till Göteborg. Hon brukade beskriva sina vänner som trevliga och väluppfostrade. Om det faktiskt varit så, hade de kunnat semestra här varje sommar utan problem.
Det blev inte så. Ingrid var tyst länge, men någon månad senare sa hon att hennes vänner klagat på semestern: De tyckte att jag ständigt kritiserade dem och förstörde stämningen, trots att de betalat massor!
Men jag är ledsen, för de pengar de betalade räcker inte ens till en ny TV, vattenkokare, bord, nattduksbord, lakan och handdukar. Därtill kommer mina slitna nerver och missnöjda andra gäster. Det är dåligt för ryktet, och nästa år kanske turisterna väljer ett annat ställe.
Jag har lärt mig mycket av detta. Nu vet jag att det ibland är bäst att helt enkelt säga nej.
