Söndag, 16 april
Jag minns fortfarande första gången jag träffade Oskar. Det var på Johanna och Eriks bröllop i Göteborg så mycket glädje, ljus, en sådan svensk fest med dans och skratt hela natten. Vi föll för varandra direkt. Vi tillbringade hela kvällen ihop, och någonstans bland alla midsommarbuketter kändes det som ett öde. Vår relation gick fort fram; redan några månader senare gifte vi oss och flyttade ihop i vår lilla lägenhet i Majorna.
Ett tag därefter upptäckte jag att jag var gravid. Det blev aldrig någon ultraljudsundersökning alltid kom något emellan. Jag var sjuk, fick inte ledigt från butiken på Avenyn, och något annat kom alltid upp.
Graviditeten var svår. Jag blev snabbt trött, hade konstant illamående och min rygg värkte som aldrig förr. Magen växte fort och jag klarade inte att promenera några längre sträckor, så mest låg jag och vilade på soffan. Sista månaden kom jag inte ens ut ur lägenheten. Oskar älskade mig och gjorde sitt bästa, men hans långa dagar på jobbet lämnade mig ofta ensam.
Plötsligt började förlossningen för tidigt. Läkarna stannade hela tiden nära. Det blev ett mirakel tre barn, två flickor och en pojke, föddes i snabb följd. Jag minns att jag låg i ett slags chock och knappt kunde förstå vad som hänt. När Oskar kom in blev hans ansikte blekt; på ett ögonblick blev han pappa till tre.
Medan jag låg kvar på Sahlgrenska, såg Oskar till att köpa tre spjälsängar till barnen. Vår etta var trång, och vi hade ingenstans att flytta. Så började det riktiga livet: sömnlösa nätter, småbarnssjukdomar och vardagens slit. Oskar drömde om att allt skulle bli som förr lycklig kärlek, romantiska kvällar och långa samtal. Men så blev det aldrig.
Jag kämpade varje dag för att hinna med barnen, och det fanns ingen tid för Oskar. En dag gick han till jobbet, men han kom aldrig tillbaka.
Jag ringde runt till sjukhuset, polisen, gamla vänner. Ingen visste någonting. Det visade sig att han helt enkelt inte klarade av livet och valde att lämna oss.
Då förstod jag att jag måste vara stark. Barnen hade bara mig. Mamma flyttade in och hjälpte till med allt. Vi tog oss igenom det tillsammans, även om det var svårt. Jag stannade hemma tills barnen fyllde två. Vi levde av barnbidraget och mammas pension, och det var många gånger som jag undrade om det någonsin skulle bli bättre.
Bara några kvarter bort öppnade ett nytt köpcentrum, Nordstan, och jag fick chansen att börja arbeta där. Jag gick på intervju, och min ansvarskänsla vägde tungt blev anställd trots att jag hade tre små barn hemma.
Från den dagen blev allt lättare. Efter ett tag kunde jag till och med anlita en barnflicka, och mamma blev avlastad. Åren gick, och jag blev befordrad. Jag förändrades blev stark, självsäker och tog bättre hand om mig själv.
En dag såg Oskar mig. Han kom för att hälsa på sina föräldrar i Göteborg och ville träffa mig och barnen. Han bad om ursäkt och en ny chans. Jag såg på honom och insåg att känslorna sedan länge var borta. Jag sa som det var. När han gick därifrån, kände jag en befrielse. Det förflutna låg bakom mig. Nu finns framtiden och allt är fortfarande möjligt.
