Min vän på den tiden hade precis fyllt 25. Hon var ung, smal och vacker sådär lagom elegant och dessutom med glimten i ögat. Hon fick jobb på en resebyrå i Stockholm, och där inledde hon en romans med chefen, herr Bergström.
Han var en man på drygt 40 år, gift och far till två barn. Snart ordnade han en lägenhet åt henne på Södermalm, bjöd på dyra presenter (vi snackar designerväskor, inte ICA-rosor) och tog med henne på långa middagar i Gamla Stan. De höll ihop nästan ett år, en sorts svensk lagom passion.
Hon visste att Bergström hade familj och aldrig tänkte sig skilsmässa. Men plötsligt började han själv prata om att det kanske var dags att bli fri. Hans fru, Carina, var inte ovetande. Enligt honom började hon ana oråd. Men Carina kommenterade aldrig saken, hon vände inte upp och ner på hans fickor, bläddrade inte bland sms i mobilen hon ställde inte ens till med en liten skandal vid middagsbordet.
Den här nordiskt återhållsamma attityden från Carina gjorde honom skyldig på riktigt. Carina var vänlig, mild och omtänksam som en äkta svensk kvinna, med extra kaffe och kanelbullar. Hon började ta hand om sig själv, gick ner i vikt och färgade håret. Några månader senare, när passionen mellan min vän och Bergström svalnat något, blev Carina plötsligt anställd som chefsekonom på resebyrån. Min vän blev skärrad och vågade knappt hämta sin lön (15 000 kronor och ett friskvårdsbidrag!), rädd för stor dramatik. Men Carina var lika trevlig som vanligt, nästan osvenskt civiliserad.
Med tiden blev Bergström allt kyligare mot sin älskarinna hon började göra passivt-aggressiva utspel, medan Carina var det svenska svaret på charm. Sakta men säkert föll relationen isär; Bergström valde hemmakvällar med familjen i Nacka framför middag med min vän. Vändpunkten kom på en affärsresa till Göteborg, då alla tre tvingades jobba tillsammans. Min vän var otrevlig på mötet; hon trodde hon hade specialstatus eftersom hon tvingade direktören att dela kanelbullar med henne men istället blev hon bara jobbig och ovärdig.
Bergström dumpade henne, sade åt henne att lämna lägenheten och att det var slut. När hon återvände till jobbet väntade den huvudräknande Carina som nu sa upp henne med en vänlig men iskall svensk ton.
Min vän skulle helst vilja radera hela händelsen från sitt minne, men hon är fortfarande imponerad av Carinas beteende, och beundrar det än idag.
Carina visade sig vara riktigt klok och handlingskraftig. Hon gjorde så att Bergström blev nyförälskad i henne, och nu daltar han med henne som om hon vore en prinsessa från Vasavägen. Ingen vet hur tufft det var för Carina; hur mycket hon grät eller hur mycket hon led. Hon samlade ihop sig, väntade ut passions-perioden och gick till motattack. Så gör en erfaren svensk kvinna.
Men hur gör de flesta andra kvinnor? De resterande 90% släpper loss, blir arga, stirrar och hotar sina män. Och mannen är ju ändå förälskad i någon annan! Vem tror han på: den gnälliga eller den mjuka och kärleksfulla? Han tänker inte på att den söta älskarinnan kan hinna bli en lika missnöjd fru om några år precis som Carina. Nu är förnuftet utbytt mot känslor.
Hur förstår Carina detta? Naturligtvis finns även hennes känslor i vägen. Livet har visat att bara de med tålamod och list kan vinna.
Så om du får reda på att din man är otrogen och det kliar i fingrarna att ge den andra kvinnan ett sällsynt, svenskt rivmärke, försök samla dig. Lugn, tänk efter! Kanske finns det ännu en chans att få tillbaka honom. Satsa på gymmet, skaffa dig en riktigt bra frisör på Östermalm, gå till makeup-rådgivning, kanske till en terapeut ta ett danspass, eller ett nytt intressant jobb. Börja älska dig själv och respektera dig själv det är det svenska sättet att hantera romantiska kriser!
