Mamma avslöjade en hemlighet hon hade köpt en lägenhet.
Lägenheten låg nästan inne i stan. Hon bad oss bara att inte ge adressen till någon, så att ingen skulle råka hälsa på särskilt min frus föräldrar, som hade en speciell talang för att hitta tillbars och för att uppskatta en snaps för mycket.
Till en början visste jag inte om jag skulle bli sur eller glad över detta. Ingen verkade intresserad av min åsikt, så där satt jag som en förvuxen version av tjuv packandes våra saker i gryningen utan att säga ett pip. Jag fick börja leta jobb nära vårt nya hem, medan min fru försökte vänja sig vid att man nu hörde spårvagnarna istället för hennes föräldrars muntra sånger. Vi var båda lika nervösa. Vad skulle hända om hennes föräldrar lyckades snoka rätt på oss och knackade på?
Jobbet jag fick var som hissoperatör. Redan dag två fick jag och min kollega rycka ut: En kvinna hade fastnat mellan två våningar och det var som att man dragit igång “Starke man”-tävlingen i tv, för nu skulle vi öppna hissdörren och extrahera henne.
Vi fick ut henne, och hon var otroligt tacksam, så pass att hon faktiskt darrade på rösten. Jag försökte trösta henne med några snälla, uppmuntrande ord. Det var tydligt: Hon var inte som alla andra. Jag hade egentligen ingen lust att släppa henne.
Sedan den dagen har jag trott på kärlek vid första hissknäppet. Jag bestämde mig för att följa henne hem höll försiktigt om henne, för hon var lite yr och stapplade efter traumat. Tårarna glittrade i hennes ögon och hon såg ut som att hon helst ville flytta till Norrland och glömma allt. Jag hade sån lust att säga något lugnande, att ge henne en varm kram. Men när hon gick in och dörren slog igen bakom henne, blev jag kvar på fel sida.
När jag skulle lägga min dotter, svepte frun förbi på väg till badrummet, och jag satt där och tänkte tillbaka på dagens incident med en blandning av vemod och ett svagt leende. Det gick inte att släppa den där tjejen. Hon var ju liksom fin, rar och så sårbar.
Nästa dag, efter jobbet, smög jag förbi hennes dörr igen. Jag berättade för grannkärringen att jag var en avlägsen släkting från hennes hemstad vi säger Uppsala, för humorns skull. Det tog max tio minuter så fick jag veta detaljer: hennes man var en lat, lätt alkoholiserad typ och de hade två barn.
Jag kände mig faktiskt upprymd. För det betydde att jag kunde gå hem till min egen fru och dotter med gott samvete. Jag behöver inte någon annans problem eller andras ungar det räcker så det står härliga till i mitt eget hushåll.
Och därmed pustade jag ut.
