Jag gav svärmor en sådan present att hon genast skulle må dåligt av den! Skulle börja darra varje gång hon såg på den. Men hon kommer ändå inte kunna slänga bort den. Tvärtom: hon kommer både bevara den och lämna den framme! Så ska ni se. Katten får smaka på musens tårar! Förbaskade Barbro Nilsson! I femton år har jag och Erik varit gifta, och inte ett vänligt ord har jag fått. Surkärring. Andra säger i alla fall något, om så genom sammanbitna tänder. Men hon stirrar bara på mig med sina mörka ögon, tiger som berget. Jag gör så att jag knappt åker dit, och när jag ändå är på besök så är det högst fem minuter om året skvallrade Matilda för sin väninna Solveig.
Solveig lyssnade och nickade energiskt. Även hon var rätt less på sin egen svärmor, Inga.
De brukade ordna minifester ibland det var deras lilla tradition, barndomsvänner som möts varannan lördag. Matilda var frisörska och trollade ständigt fram nya frisyrer till alla. Idag var hon dock tvungen att kila tidigt, för kunderna väntade. Solveig, som var kock, brukade alltid ta med sig en hög med godsaker, som Matildas son Jonas så glatt brukade benämna det.
Den tredje väninnan var Linnea. Hon var sjuksköterska och hade nyss bytt jobb, exakt vart visste de andra inte än de hade just tänkt fråga, men samtalet gled i väg mot svärmödrarna.
Jag klarar inte henne! Hon betyder ingenting för mig. Vore bättre om hon inte fanns alls mumlade Matilda igen.
Då, i en märklig dröm-aktig vändning, gled Linnea plötsligt in i samtalet och avbröt henne.
Hade du känt dig lättare då, Matilda? sa hon långsamt, som från botten av en djup sjö.
Kanske, viskade Matilda och blev tyst. Morgonen flöt upp i huvudet. Hur hon burit sin present, omsorgsfullt inslagen, och småleende över sin egen list. Barbro så naivt otålig som ett barn hade genast velat slita upp paketet, men Matilda hade insisterat på att det bara fick öppnas när hon själv gått. Där, där hade hon ändå lyckats förstöra sin dag…
Nähörni, ni undrade ju vart jag börjat jobba, började Linnea.
De andra blev nyfikna.
Är det en privatsjukhus? gissade Matilda.
Du kommer skotta in pengar nu! fnissade Solveig.
Det är hospis, svarade Linnea stillsamt.
Tystnaden lade sig, som dimma över Mälaren.
Men Linnea varför? Är det inte förfärligt? Och pengar då? skakade Matilda på huvudet.
Allting är väl pengar, pengar, hela tiden. Matilda… vet du, ibland vill jag bara säga en sak: Du är dum, sade Linnea med sorgsen röst.
Vem, jag? Min svärmor?
Nej, du, Matilda. För det du gör och säger är småaktigt. Jag känner inte Barbro så väl. Men du säger att hon aldrig varit vänlig? När du och Erik behövde större lägenhet, vem sålde sin fina trerummare inne i Vasastan och flyttade ut i en liten stuga i Täby för eran skull? Din svärmor, utan ett ord till protest. När Jonas var liten och blev svårt sjuk, vem ordnade tid hos en expertläkare? Och när du en gång drack för mycket på återträffen och vaknade hos en gammal klasskamrat? Erik hade aldrig förlåtit det. Vem räddade dig? Barbro sa att du bott hos henne. Du biter handen som matar dig, Matilda. Hur många gånger har vi suttit hos dig och mumsat inlagda gurkor, sylt och saft som Barbro gjort till dig? Du kan inte ens skilja på tomat- och pelargonskott! Hon gör det av kärlek. Vissa pratar aldrig, men gör allt i tysthet. Och du bara, exploderade Linnea.
Tack för stödet, vännen. Jag trodde du skulle backa mig men du kallar mig till på köpet dum! Matilda flög upp.
I hennes inre vaknade en liten mask, sådär som en fisk i mörk sjö. Nyss hade den firat hennes triumf; nu började den skava. Hon försökte ignorera den och låtsas men det gick inte. Masken vred sig, borrade sig djupare.
Solveig, som vant följde deras munhugg, tuggade omärkligt i sig fem kålpiroger (hon fick alltid glupskapp när hon var spänd) och teg.
Enligt drömlik logik borde Matilda ha blivit sur, smällt igen dörren och dragit. Men masken höll henne kvar. Det gick inte.
Ni har kanske glömt att jag inte har någon mamma längre? Jag har levt så i femton år som du, Matilda. Men du klagar ständigt på att Barbro är så jobbig, som faktiskt älskar dig. Jag lever istället med tomheten. Nummern till mamma finns kvar, jag fyller på mobilen ibland. Ringer och låter tystnaden svara. Jag sveper in mig i hennes gamla filt, och saknar henne så fruktansvärt. Förlåt Matilda, men jag kunde inte hålla tyst. Du har både mamma och svärmor. Varför är du sådan? Ska du verkligen se ner på henne? Minns hur du kallade henne ‘lantis’? Och förresten du ordnar ju jämt våra frisyrer, tack och lov, men när färgade du eller klippte Barbros hår senast? fortsatte Linnea.
Masken i Matilda drog ihop sig som av köld. Och som i ett eko ur djupet av henne själv hörde hon rösten svara, långsamt:
Aldrig.
Men alltså? Skojar du? Matilda, det går bara inte, mänskligheten kräver mer! Min egen svärmor är helt okej rätt vanlig ändå. Jag fixar alltid både bullar och tårta till henne till påsk. Och hon blir så glad, viftar, plockar ut allting ur påsen och skrattar. Hennes små händer är som små kuddar rena ängeln! log Solveig.
Masken i Matilda blev stilla, och hon kände att hon kunde resa sig igen. Den förlorade sitt grepp.
Då blev morgonen plötsligt kristallklar. Hur var det nu Solveig berättade om händer Barbro hade stora, knotiga händer med vener eller som Matilda alltid tänkt: kräftklor. Fula, tyckte hon. Rynkigt ansikte, som ruttnande potatis. Vad visste hon egentligen om Barbro Nilsson? Egentligen inget.
Men Barbro hade alltid ställt upp. Hennes man, Erik, hade haft två systrar båda dog unga, och Barbro tog hand om dem och sin sjuka make. Sonen Erik var hennes stolthet och enda överlevande barn. Och Matilda älskade honom lika mycket idag som för femton år sedan; så klok, omtänksam, pålitlig, arbetsam.
Han är bara sådan tack vare sin mamma! Annars kunde han ha slagit dig, eller varit otrogen. Alla har inte sån tur! Men vad har du någonsin sagt till henne? Varför skäms du inte? Du klipper alla andra, men aldrig henne? Vad har du hånat henne och sprutat gift som en orm! Idiot! masken skrek plötsligt inuti Matilda.
Hon ryckte till av den oväntade vreden.
Mår du illa, Matilda? lutade sig Linnea oroligt fram.
Hon skakade på huvudet, kämpade mot tårarna. En flodvåg inom henne hotade att forsa fram över den torra marken av skam.
Matilda försökte byta ämne, innan hon bröt ihop:
Hur är det på jobbet, Linnea?
Flickor, jag glömmer aldrig deras ögon. Sjukdom, svaghet men i blicken lyser ändå värme och hopp. Jag hör berättelser om evigheten, om ånger, om vad folk ångrar mest: det de inte sa eller gjorde. Jag ser många gråta. En man kom, ung, framgångsrik. Hans mamma låg hos oss. Han kom ofta, köpte vad som helst till henne, men hon ville en sak: åka till landet, tillbaka där hon var barn. Men han nej, han hade aldrig tid. När hon dog och bussen kom, föll han ner på knä och ropade: Mamma, kom tillbaka! Mamma, vi åker nu! Allt du vill! Eller den gamle militären som hämtade kammar och hårspännen åt sin dotter, vars hår var borta… Hon log och väntade varje dag. Han sa: När håret växer ut kommer jag att fläta det, som mamma brukade. Till slut dog flickan. Han skänkte spännena till oss andra: Nu är hon hos mamma, min skönhet. De väntar på mig. Fattar ni? Allt handlar om att uppskatta det man har! En del sörjer i graven, andra kämpar för livet, och några förstör det lilla de fått
Solveig torkade sig i pannan med Expressen, sneglade mot tallriken; allting var slut. Men hemma skulle det bakas igen! Hon sms:ade mannen, bjöd in svärmor och svärfar till spontankväll med fika och film.
Måste gå nu! Spontan familjekväll väntar! Vi hörs, tjejer! sa Solveig och gled ut som en ål.
Matilda reste sig också, letade fumligt i väskan, allt föll ut. Linnea hjälpte henne att plocka ihop i tystnad.
Matilda hade fullt schema, men plötsligt någonstans i utkanten av Stockholm, där Barbro bodde i sitt lilla hus, såg hon nu för sig: den gamla kvinnan, som hon trott hatade henne, stod och tittade på presenten hon fått. Hon hade ju försökt göra henne ledsen men tänk om någon gjort så mot henne själv?
Matilda avbokade snabbt kvällens kunder, ringde runt, bad om ursäkt och lovade rabatt nästa gång. Hon åkte ut mot Barbro i Täby. Eriks telefon var avstängd.
Handflatorna blev fuktiga. Vad skulle Erik säga? Det var ju hans mamma
Kvällen låg som en mjuk dimma över huset. De prickiga gardinerna och pelargonerna i fönstret, som förr varit irritationsmoment, kändes nu plötsligt hemtrevliga.
Jag måste be om ursäkt. Vad ska jag säga? Kanske skulle jag köpt en ny present Men tiden räcker inte. Jag får lova att ordna det senare. Hur har jag bara kunnat? tänkte Matilda medan hon gick över gården.
Dörren stod olåst. I vardagsrummet på ett stort bord trängdes hemlagade köttbullar, kall soppa med filmjölk, fyllda pannkakor. Matilda stod stilla i dörröppningen och såg mot bordet. Erik pratade med Jonas han åt kåldolmar med sådan aptit. Och vid väggen stod Barbro: i blå klänning med spetskrage, håret i fläta.
Bredvid henne två äldre grannar och en pigg äldre herre. Gissningsvis också gäst.
Se så fint, visst är det vackert! Barbro pekade mot Matildas present.
Hon log:
Det är min Matilda, Eriks fru. Hon är som en prinsessa ljus, öm, så vacker! När jag ser på henne sjunger hjärtat. Tänk att Gud kan skapa något så fint! Nu kommer Matilda alltid vara hos mig konstnären målade hennes porträtt. Jag grät av glädje när jag såg min present. Bättre kunde ingen önska sig!
Matilda rodnade djupt som om kinderna glödde röda som rödbetor. Pinsamt på sin egen födelsedag, när hon som liten skyllt på lillebror när vasen gick sönder.
Presenten till Barbro hade blivit ett porträtt. På Matilda själv. Hon hade tänkt: “Barbro gillar mig ändå inte, så hon kommer plågas varje gång hon ser det.” Men Barbro beundrade porträttet. Det blev precis tvärtom
Matilda är så vacker att jag knappt vågar säga något. Hennes ögon, som blåklint, och ansiktet så skönt Inte som jag gammal och ful, dålig på att prata. Men ibland, när hon sov här, smög jag in och bäddade om henne. Gud tog mina flickor tidigt, men han har gett mig en till dotter Eriks fru, min Matilda. Jag säger alltid till Erik att hans fru är guld värd!
Nu får jag leva med det här! fnös masken och vittrade bort för gott.
Matilda hann inte ens lova sig själv att hon skulle bättra sig. Nu hade hon chansen, innan det var för sent. Och då märkte de andra henne Jonas sprang fram, Erik reste sig.
Vad gör du här? Du har ju jobb? Mamma sa att du redan sagt grattis i morse, viskade Erik.
Jag ställde in allt. Barbro Får jag kalla dig mamma nu? Som min egen. Grattis på födelsedagen! klumpen i halsen ville inte släppa.
Egentligen ville Matilda falla på knä. Som mannen i Linneas berättelse. Buga inför all den vishet, godhet och förlåtelse.
Matilda! Du hittade tid att komma, tack, min dotter. För mig, en gammal kärring. Här är hon, min Matilda! Hon kom ändå! Barbro såg på henne med stolthet och ömhet.
Den gamle mannen grymtade nöjt, granskade både porträtt och Matilda.
Alla livnade till, skrattade. Matilda var glad idag var det fest! Hon var frisk. Henne föräldrar var på väg, Erik och Jonas fanns där. En fin svärmor, ett arbete hon älskar.
Så vem var rikast om inte hon?
Till bords! Till bords! Barbro började duka.
Så underbart! Och efteråt ska vi ha Skönhetsdag! Vill ni ha frisyrer? Eller klippning, färgning säg bara till! Det bjuder jag på, från hjärtat! log Matilda.
Det var hennes verkliga present. Till alla.
