Idag har jag verkligen gjort något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Gav svärmor en sådan present att hon säkert skulle bli alldeles paff! Och inte kan hon gömma undan den heller måste låta den stå framme. Ja, så går det när man droppar mus-tårar för katten! Min ständigt buttra Barbro Nilsson! På femton år som jag och Oskar varit gifta har hon inte sagt ett enda vänligt ord till mig. Andra svärmödrar kan i alla fall mumla något genom tänderna, men Barbro bara stirrar på mig med sina mörka ögon utan ett ljud. Jag försöker undvika att åka dit och hälsar högst en gång om året, och då bara någon minut precis som vi bestämt med mina vänner sedan barndomen.
Vi brukar ses varannan lördag, vi tre. Jag, Malin och Elin alltid hemma hos någon av oss för lite tjejsnack. Själv är jag frisör och brukar fixa våra frisyrer, men idag hade jag bara ett kort fönster mellan kunderna. Malin är kock och dyker alltid upp med högar av godsaker, som min son Isak säger. Och så är det Elin, nyligen flyttad till ett nytt jobb som sjuksköterska. Vi hade knappt hunnit fråga var hon börjat nu, innan samtalet gled över på våra svärmödrar.
Jag står bara inte ut med henne! Hade hon bara varit utom bilden, så… började jag berätta för fulla muggar. Malin instämde med iver, hennes egen svärmor är inte direkt någon favorit heller.
Vi hann knappt prata klart när Elin, som suttit tyst, plötsligt avbröt:
Och vad skulle förändras för dig då, Magda? Skulle allt bli bättre?
Jag blev tyst och kände nästan hur ilskan dog ut lite. Imorse, när jag bar över presenten fantastiskt inslagen log jag skadeglatt. Jag hade gett Barbro en tavla, men sagt att hon bara fick öppna den efter att jag gått. Tänkte väl att det skulle förpesta hela hennes födelsedag!
Ni undrar var jag jobbar nu? frågade Elin efter en stund.
På privat klinik? gissade Malin genast och skrattade, Nu blir du väl stenrik!
Jag har börjat på ett hospice, sa Elin stilla.
Plötsligt blev det knäpptyst.
Men Elin, hur orkar du? Och pengarna då? undrade jag och skakade på huvudet.
Sluta tjata pengar. Magda, förlåt men jag måste säga det ibland är du verkligen dum, sa Elin lågt.
Jag? Va? Menar du Barbro? snäste jag.
Nej, dig. Vet du vad hon gjort för er? När ni behövde pengar till er större lägenhet, då sålde hon sin centrala bostad och flyttade ut till småhuset i utkanten inga frågor, inget gnäll. När Isak var så sjuk, vem skjutsade honom till specialisten som vände allt? Barbro, genom en gammal vän. Och minns du den där festen då du vaknade hos en klasskamrat? Alla visste att Oskar aldrig skulle förlåta om han fick veta då sa Barbro att du sovit hos henne. Hon har alltid stått där i bakgrunden utan stora ord men med kärlek i handling!
Jag blev ärligt irriterad. Tack för inget, Elin! Hade väntat mig stöd inte en uppläxning. Samtidigt började det krypa av någonting inom mig. Som om jag för första gången bröt igenom min egen självgoda bubbla. Malin åt fem kålpiroger på raken det gör hon alltid när hon blir nervös men sa inget. Förut skulle hon alltid stött mig. Nu var det bara tystnad mellan oss.
Jag hade tänkt smälla i dörren och bara dra. Men någon liten orm i magen höll mig fast.
Ni har väl glömt att jag inte har någon mamma själv? sa Elin plötsligt. Femton år har gått och jag skulle ge allt för en mamma, för någon att ringa till, någon som hör min röst. Ibland ringer jag fortfarande mammas gamla mobil, hör hennes röst på svararen, lägger mig under filten och låtsas att det är hennes famn. Kan inte ens förklara smärtan.
Magda du har både mamma och svärmor kvar. Varför behandlar du Barbro så? Varför den där arrogansen mot en gammal kvinna?
Elin gick vidare och frågade när jag senast klippte eller färgade Barbros hår jag hade aldrig gjort det. Inte en enda gång! Hon fixar håret åt oss alla, men sin svärmor låter hon bara vara. Pinsamt! Malin började mjuka upp stämningen och berättade om sin egen svärmor, hur hon alltid bjuder henne på bakverk och ser hur glad hon blir. Små detaljer, men så fint det egentligen är!
Jag såg mina egna tankar i repris då jag brukade kalla Barbros händer för “klor” grova, arbetsslitna, fula tyckte jag. Men vad vet jag om hennes liv? Nästan ingenting, egentligen. Hon förlorade sina döttrar och man, slitit hela livet, och sett Oskar som sin ögonsten. Min egen älskade Oskar så bra som han är, tack vare sin uppväxt hos henne. Hur tacksam borde inte jag vara?
Jag vet inte vem inom mig som plötsligt började skälla på mig: “Hon har gjort allt för dig. Du kunde varit snäll tillbaka! Varför har du aldrig sagt något gott till henne? Alla andra får frisyrer, medan hon aldrig fått din omsorg.” Den där inre rösten gjorde mig illamående.
Magda, mår du inte bra? undrade Elin och lutade sig närmare.
Jag skakade på huvudet, försökte hålla gråten borta. Skam, sorg och förlust svepte plötsligt över mig. Jag ville bara byta samtalsämne så jag frågade om Elins nya jobb.
Hon berättade om ögon som aldrig glömmer. Alla dom, unga och gamla, som kämpar förgäves, tårar och försoning, saknad och hopp. Om söner som gråter vid sina mödrars bäddar, om försoning som kommer för sent. Jag blev så tagen.
Malin ställde snabbt om messade hem till sin man att nu skulle det bli familjekväll, med både svärmor och svärfar inbjudna på tårta och film.
Dags att gå! Vi ska ha hemmaparty, hejdå! skrockade hon och for iväg.
Jag började samla ihop mina saker nervöst och tappade ut hela väskan på golvet. Elin hjälpte mig tyst.
Vi gick åt varsitt håll. Men själen var som nyvaken.
Jag hade fullt schema men hörde plötsligt hur illa allt känts. Långt där ute, i ett litet hus i utkanten av Uppsala, satt Barbro just nu med min present. Tänkte jag hur jag själv skulle känt om någon gav mig samma sak vid födelsedagen självklart skulle jag bli ledsen. Plötsligt slog det mig att jag måste be om ursäkt. Avbokade mina klippningar och satte mig i bilen.
Oskars mobil var avstängd. Svetten trängde i handflatorna. Vad skulle han säga? Det är ju hans mamma…
Det var redan kväll när jag kom fram. Gardinerna med prästkragar och blommande pelargoner i fönstret som förr irriterat mig, kändes nu nästan hemtrevliga.
Hur ber jag om ursäkt? Skulle köpt med ny present, men hann inte. Försöker åtminstone säga att jag ångrar mig.
Dörren var öppen. I vardagsrummet stod ett fat med hemlagade kroppkakor, tunnbrödsrullar och favoriten inkokt lax, som Oskar älskar. Han satt redan med Isak vid bordet och svärmor stod i blå klänning, håret uppsatt som alltid. Bredvid stod två äldre grannar och en farbror från huset intill.
Titta, så fint jag fått! utbrast Barbro och visade min present för gästerna.
Det är min Magda, min svärdotter, Oskars fru. Hon är som en prinsessa, så söt och snäll! Blir så lycklig att ha henne nära. Titta bara på porträttet vilken lyckträff!
Jag kände hur blodet rusade till kinderna av skam. Presenten jag trodde skulle såra henne blev i själva verket hennes stolthet. Hon hade ställt porträttet av mig allra främst i rummet. Hon tyckte jag var vacker, med blå ögon som blåklockor och mjuka, sköna drag. Alltid så rädd att stöta sig, aldrig någon som talar öppet om känslor. Men hennes handlingar de sa allt.
Plötsligt var det som om all bitterhet var borta ur mig och någonting nytt fick plats. Och så såg hon mig stå där i dörren.
Men Magda, du kom tillbaka? Du som har så mycket att göra Vad glad jag blir!
Jag gick fram, kramade om henne och sa:
Barbro… får jag säga mamma nu? Grattis på födelsedagen!
Hon såg bara förvånad men lycklig ut och drog mig till bordet.
Sätt dig nu, Magda! Åh vilken fin dag detta blev!
Oskar lutade sig mot mig och viskade:
Du är allt för bra, min älskling.
Och jag förstod plötsligt att mitt liv är rikare än någonsin. Jag har föräldrar, en svärmor som älskar mig, skickligt yrke, Oskar och vår Isak. Egentligen jag är rik på riktigt.
Nu blir det kalas och sen skönhetskväll! Jag fixar gärna håret på alla och vill ni bli klippta eller färgade så säg till! Allihop!
Det var mitt nya löfte. Och kanske min allra bästa present.
