Släktingarna från Dalarna dök upp fem personer starka för att “hälsa på en vecka” i vår lilla etta. Jag mötte dem prickig som en groda “typ vattenkoppor”.
Min lördagsmorgon inleddes inte med morgonkaffet, utan med det allra första ringsignalen. På displayen stod det: “Mosters Gerd.”
Elin, nu får du öppna dörren! mosters röst var så pigg att vilken väckarklocka som helst bleknade i jämförelse. Vi sitter redan på tåget, är framme i morgon bitti! Tänkte överraska lite, kolla på Stockholm och passa på att se er. Vi är ju ändå släkt!
Jag satte mig yrvaken upp, försökte smälta det just sagda. Det mest skrämmande i hela konversationen var ordet “vi”.
Men vilka är “vi”, moster Gerd? frågade jag försiktigt, medan jag diskret sparkade till Erik under täcket för att få honom att vakna omedelbart.
Men snälla, det är ju jag, morbror Lennart, Malin och hennes man och lilla Märta. Och oroa dig inte, vi är inte kräsna. Bara vi får sova någonstans, vi tänkte ändå vara ute i stan hela dagarna!
Fem personer. Plus jag och Erik. I vår trettiotre kvadratmeters etta, där ledigt utrymme endast finns i hallen och som en smal gång mellan bäddsoffan och TV:n.
Jag lade på samtalet under tystnad och såg på Erik. Hans blick var ren och oförfalskad skräck, med drömmande längtan att fly landet eller åtminstone “gå och köpa mjölk” i en vecka framåt.
Det är värre med enkelheten
Minnet av deras senaste besök, tre år tidigare, dök omedelbart upp. Då var de “bara” tre, men den veckan jagar mig fortfarande om nätterna. Lennart rökte på balkongen och askade rakt ner i mina pelargoner: “Det är ju bra näring, vet du.” Gerd lärde ut hur man kokar ärtsoppa i min minimala kökshörna: “Men lilla du, så här skär du låt mig visa.” Jag och Erik sov på en luftmadrass som alltid läckte ut luften före gryningen, medan gästerna bredde ut sig på soffan som vore det ett kungligt slott.
Och nu är de fem. Malin och hennes man högljudda båda två. Och deras dotter, Märta, en bullrig sjuåring för vilken ordet “nej” är synonymt med en inbjudan att utmana ödet.
Vi måste säga nej, sa Erik bestämt, stirrandes upp i taket.
Hur då? suckade jag. De sitter redan på tåget. Ska vi be dem vända? Du vet hur Gerd är det kommer bli tårar om släktskap, hur hon bytte mina blöjor, och hur vi blivit “stockholmska och bortskämda”. Sen kommer halva Dalarna snacka om hur jag nekat egen familj och mamma kommer skämmas så att hjärtat brister.
När diplomati är lönlöst
Vi satt i köket, drack kaffe och bollade idéer, en hopplösare än den andra. Hyra en lägenhet åt dem? Glöm det, bilreparationen hade redan svalt hela lönen. Låta dem bo här och själva sova hos vänner? Vem orkar det i en vecka och vem skulle ens ta emot oss? Inte öppna dörren? De skulle knacka och ringa tills polisen kom.
Då slog det mig. Det behövs en orsak ingen kan ifrågasätta. En sådan alla flyr ifrån.
Vattenkoppor, viskade jag.
Vadå? Erik såg ut som ett frågetecken.
Vattenkoppor. Karantän. Hos vuxna är det hemskt feber, komplikationer, ärr för livet.
Erik tvekade:
Och om någon redan har haft det?
Gerd och Lennart har aldrig haft, det vet jag mamma har berättat. Malin vet jag inte, men de lär inte riskera Märta för det här.
Grönt kamouflage
Vi hade fyra timmar innan tåget anlände, och gick till verket. Jag fiskade upp en flaska grön Zinksalva ur badrumslådan.
Nu är det bara att köra på, sa jag, vände mig mot Erik. Pannan, kinderna, halsen, armarna ju värre desto bättre.
Erik försökte hålla sig för skratt medan han prickade mitt ansikte. I spegeln stirrade någon tillbaka på mig som såg ut att ha gått vilse på ett barnkalas. Jag drog på mig en urtvättad fleecetröja, halsduk och rufsade till håret så mycket jag kunde.
Och jag då? sa Erik.
Du är smittbärare. Går omkring och inkuberar sjukdomen. Jätteläskigt.
Vi övade på vår historia: jag blev sjuk igår, fyrtio grader feber, läkaren har sagt strikt karantän och varnat för muterat virus.
Ska ni ändå inte komma in och ta fika?
Dörrklockan ringde på pricken. I trapphuset bråkades det med väskor och Märta gnällde. Jag intog position, såg döende ut, Erik öppnade försiktigt och blockerade ingången.
Erik! Varför hämtade du oss inte? Lennarts bastanta gestalt försökte redan ta sig förbi.
Stopp! dundrade Erik. Kom inte in. Det är katastrof.
Då släpade jag mig fram, stapplande, höll mig mot väggen och flåsade.
Hej kraxade jag. Förlåt. Jag har fått vattenkoppor, svår form. Läkaren sa: super-smittsamt, till och med genom ventilationen.
Det blev plötsligt knäpptyst i trapphuset. Fem par ögon stirrade på mina gröna prickar.
Vattenkoppor?! Malin backade snabbt och drog Märta bakom sig. Vid trettio års ålder?!
Inget immunförsvar stönade jag. Hög feber komplikationer
Man såg tydligt hur Gerd i huvudet vägde gratis boende mot risken för sjukdom.
Lennart, har du haft det?
Tror inte det Lennart backade redan mot hissen.
Och jag har aldrig haft, oroade sig Malin. Mamma, vi åker till hotell!
Och Erik då? Gerd kisade misstänksamt.
Jag är nästa, suckade Erik. Vi sover ihop. Tidsfråga bara.
Det räckte. Att dela etta med smittbärare blev för mycket för alla.
Krya på dig, muttrade Lennart och tryckte på hissknappen. Håller självklart fast vid våra presenter, de lär behövas på hotellet.
Hissen tog dem bort med väskor, glasburkar och vårt problem.
Den totala lindringen
När dörren var stängd gled Erik ner längs väggen, skrattade så han grät. Jag såg mig i spegeln och föll ihop bredvid honom, dubbelt av skratt.
De hittade snabbt ett hotell. De hade pengar, såklart varför betala för boende när man kan sno en släktings soffa gratis?
Några dagar senare ringde mamma:
Elin, varför säger du inget? Gerd säger att du är helt grön och döende!
Det blev en mirakulös återhämtning, mamma, svarade jag muntert. Läkarvetenskapen i sitt esse.
Sanningen la jag locket på. Låt dem tro att jag har dåligt immunförsvar hellre än dåligt hjärta.
Zinksalvan tvättades bort och jag och Erik njöt av tystnaden, köpte hem pizza och älskade varje centimeter av vår lilla, men så fria, etta.
