Jag har varit tillsammans med min pojkvän i två år. Han friade till mig, och självklart sa jag ja. Men något kändes fel han verkade inte ha bråttom att flytta ihop med mig.
Han bodde kvar i sina föräldrars rymliga trea mitt i Stockholm, medan jag kämpade på med mitt studentrum. Jag tycker det är viktigt att prova på att bo ihop innan man gifter sig, för att se om vi verkligen passar ihop. Jag tog upp det med min pojkvän, Sebastian, men han låtsades som om han inte förstod. Men så blev det plötsligt möjligt hans föräldrar skulle resa bort i två veckor, och vi fick chansen att bo ihop under tiden.
Jag gjorde mitt bästa för att vara den perfekta sambon. Jag lagade mat, städade, höll ordning och försökte skapa ett varmt hem. Varje dag överraskade jag Sebastian med svenska delikatesser och såg till att han trivdes.
Men det fanns ett problem. Jag bad honom dammsuga, men han vägrade och sa att det var “kvinnogöra”. I hans familj ansågs männen stå för ekonomin, inte för att hjälpa till hemma. Jag sa inget, men tänkte att när vi fick vårt eget hem skulle allt bli annorlunda.
När föräldrarna kom tillbaka hade jag skurat varje vrå, bakat kanelbullar och lagat middag för att göra ett gott intryck. Jag gick hem med känslan av att jag hade gjort mitt allra bästa.
Dagen efter berättade Sebastian att hans mamma tyckte jag var en dålig värdinna. Jag blev mållös. Första gången jag hälsade på var lägenheten långt ifrån så ren som nu. Varför talade hon illa om mig? Bullarna hon fått tyckte hon var konstiga och oaptitliga. Jag blev så sårad.
Jag tror att hon helt enkelt inte vill att Sebastian ska flytta hemifrån hon kanske har någon annan i åtanke för honom… Varför tror jag det? Efter att hans föräldrar kom hem har Sebastian blivit avvisande, och nu ses eller pratar vi knappt alls. Jag börjar inse att det nog inte blir något bröllop.
Vad tycker du?
