Du, jag sitter här och tänkte att jag skulle berätta lite om mitt liv ibland känns det som att det är lite som en roman, haha! Jag fyller 60 nästa år och bor själv i Stockholm. Jag har varken barn eller make, även om jag faktiskt var gift en gång i tiden. När jag var 25 blev jag handlöst förälskad och gifte mig tänk dig, då trodde jag verkligen på evig kärlek.
Fast äktenskapet blev förstört av att min dåvarande man var otrogen. Han tog hem sin älskarinna till vår lägenhet så jävla respektlöst, eller hur? Jag stod inte ut, packade ihop mina grejer och flyttade hem till mina föräldrar på Södermalm. Det var rätt turbulent. Två månader efter att vi skilde oss fick jag veta att jag var gravid.
För att vara ärlig ville jag inte kontakta honom alls. Jag kände att jag lika gärna kunde uppfostra mitt barn själv. När min son, Gustav, föddes fick jag det hemska beskedet från läkarna han var väldigt svag, och dessutom hade han en sjukdom som inte gick att bota. De sa att det var ren tur om han skulle bli äldre än 11 eller 12.
Jag visste verkligen inte hur jag skulle hantera det min värld vändes upp och ner. Jag tog hand om Gustav varje dag, amma honom och var med honom hela tiden, men det enda jag kunde tänka på var att jag skulle förlora honom alldeles för tidigt.
Han levde till han blev 15. Och när Gustav gick bort dog min pappa bara en vecka senare du kan ju tänka dig hur tungt det blev, två av mina viktigaste personer försvann nästan samtidigt.
Pappa lämnade sin stora, fina lägenhet mitt i city till mig. Jag har bott där själv alla dessa år, och det har inte varit särskilt många män i mitt liv. Jag önskade ibland att jag skulle ha fått fler barn, men rädslan för att samma sak skulle hända om igen höll mig tillbaka.
När jag fyllde 45 köpte jag en laptop för att kunna hålla kontakt med släkten och läsa nyheterna så typiskt svenskt att vara up-to-date, haha. Sen började släkten komma på besök i tid och otid. De tog med sig presenter och små prylar, och det kändes ofta som att de var mer intresserade av om jag hade gjort ett testamente än av mig själv. När de fick veta att jag inte hade det började de gnälla om sin ekonomi, och vissa försökte smöra för andra inom släkten för att framstå som bättre personer inför mig.
Men innerst inne vet jag ju redan vem jag vill lämna lägenheten till en väninna som har en dotter, Linnéa, som alltid hjälper mig utan att be om något tillbaka.
Min familj, däremot, verkar bara vara ut efter lägenheten. Jag slutade höra av mig till dem, men det stoppade dem inte. En dag ringde min kusin och frågade rent ut om jag lever fortfarande, och vem som ska få lägenheten. Blir så ledsen på sådana frågor så jag blockade hela släkten från både mobilen och mejlen.
Alltså, ibland undrar jag är det bara så här det blir när man blir äldre och själv, eller är det mitt liv som är lite extra drama? Men du vet, jag mår okej nu. Och jag är glad över att ha några riktiga vänner kvar runt mig, det är ändå det som spelar roll.
